Den svenska körklangen hörs igenom i alla språk

12 december 2019

När vokalerna rör sig från ”u” till ”a” i ordet ”susar” i David Wikanders ”Kung Liljekonvalje” låter kören likt en hel skog som vinden satt i rörelse. En naturnära, ren körklang som vi identifierar som typiskt svensk. Och som alltid väckt en märkbar förundran utomlands.

Senast hos brittiska kritiker som höjt Svenska Kammarkörens nya album till skyarna, där just ”Kung Liljekonvalje” bildar en svensk sekvens tillsammans med sånger av Wilhelm Stenhammar och Hugo Alfvén. En homogenitet i klangen som körens ledare, den sedan flera decennier göteborgsbaserade Simon Phipps, även får fram i de övriga verken av bland andra Ralph Vaughan Williams, Judith Bingham och Gustav Mahler (med mezzon Maria Forsström som lysande solist).

I en ny avhandling, ”Svensk körklang: historiska, fonetiska och pedagogiska aspekter” som lades fram på Sibeliusakademin för bara ett par veckor sedan, har David Lundblad, som bland annat är husdirigent och kormästare för Dalasinfoniettan, gett en förklaring till vad som skapat den homogena och rena svenska körklangen.

Han går till det svenska språket och dess vokaler - som ljuder långt fram i munnen, som inte förändrar från början till slut, som är lätta att sjunga och som gör textningen tydlig. Han menar att språket varit en enande faktor för hur vi skall låta när vi sjunger. Och att den eftersträvansvärda klangen, där ingen enskild sångare sticker ut, också avspeglar en kollektiv tanke som präglat Sverige i mer än hundra år.

En särskilt avgörande händelse för framväxten av detta ideal var, enligt Lundblad, då Hugo Alfvén tillträdde som ledare för Orphei Drängar 1910 och proklamerade att kören inte bara skulle vara en social umgängesklubb utan vara ett instrument av högsta klass - ”en orkester av röster”.

Men att den svenska körklangen förblir densamma även när vi sjunger på andra språk visar Sofia Vokalensemble under sin ledare Bengt Ollén på sitt nya album som, förutom i Karin Rehnqvists ”Jag lyfter mina händer”, rör sig mellan ryska, engelska, hebreiska och latin.

Enligt David Lundblad beror detta på att svenska körer har ett inövat sångideal som hörs igenom även när det sjungs på andra språk än svenska. När vi sjunger i kör har vi ett sätt att forma vokaler som är rikt på grundton men svagare på övertoner vilket gör klangen lätt anpassningsbar.

Smidigheten är också ett signum för Sofia Vokalensemble. Och sökandet mot ett ”annanvärldsligt” uttryck som också präglar albumet med Svenska Kammarkören. Med det inledande ”In paradisum” av Sven-David Sandström från 2016 anges en ton av försvarslös ärlighet, att vilja falla och stå naken inför ödet som präglar hela albumet.

Den går inte bara igen i Rehnqvists utsträckta händer. Utan också i Matthew Petersons livliga ”Cantate domino” och i mystiken i Alfred Schnittkes ”Drei geistliche Gesänge”. För att inte tala om i Arvo Pärts lovsång till sjuttiosju generationer av bibliska fäder och söner i ”Nunc dimittis”. 

Bästa spår: ”The lark ascending”, ”In paradisum”

Läs fler musikrecensioner av Martin Nyström, till exempel om när Lise Davidsen sjunger samma roll som Birgit Nilsson debuterade i.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: