Dolce: Vi var avgrundslessa på varandra, som ett gift par

19 februari 2020

Den västerbottniska musikgruppen Dolce albumdebuterade med ”Av liv och grönska” för två år sedan. Med en rejäl dos norrländsk naturlyrik och inspiration tagen från stora vissångare som Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström blev de snabbt ett stjärnskott på den svenska popscenen. Årets uppföljare ”Ur aska” är en tydlig och symbolisk fortsättning på bandets resa. 

När DN träffar duon, Anna Levander och Leopold Nilsson, har de just anlänt med tåg till Stockholms centralstation. De är på blixtvisit i huvudstaden – till vardags bor och verkar de i Umeå respektive Göteborg.

– Förra skivan handlade om sommaren och livet i blom. ”Ur aska” är som det mörka tvillingalbumet. Skivan behandlar döden och dödens del av livets kretslopp, förklarar Leopold Nilsson.

Vägen till dagens intervju må bokstavligen ha gått på räls, men duons karriär har inte varit spikrak. För bara en kort tid sedan framstod tanken på ett andra album som avlägsen. Bandmedlemmarna menar att det är ett under att de fortfarande håller ihop.

– För ett och ett halvt år sedan bestämde vi oss för att lägga ned. Det blev helt enkelt för intensivt, vi jobbade för mycket och började nöta på varandra. Till slut gick vi bara runt och var arga mest jämt, säger Leopold Nilsson.

– Vi var avgrundslessa på varandra, som ett gift par. Vår relation brann ned och helt plötsligt var Dolce det enda lilla vi hade gemensamt, tillägger Anna Levander.

– Vi kompletterar varandra bra. Jag står för det ”gitarriga”, det skräniga och lite spretiga. Leopold har koll på det elektroniska, förklarar Anna Levander.
– Vi kompletterar varandra bra. Jag står för det ”gitarriga”, det skräniga och lite spretiga. Leopold har koll på det elektroniska, förklarar Anna Levander. Foto: Vanni Jung Ståhle

Sagt och gjort. Efter debutalbumet lades duon på is och de båda medlemmarna gick sina egna vägar.

– Då fick vi en möjlighet att vara ifrån varandra, vi behövde inte ses och planera spelningar och så. Det fick oss att hitta tillbaka till lekfullheten. Vi började skicka låtskisser till varandra igen och märkte ett tydligt tema: Man måste låta saker brinna ned och försvinna för att ge plats åt annat, resonerar Leopold Nilsson och fortsätter:

– När vi väl släppte taget blev vi vänner igen. Vi slapp hålla på att planera och skicka fakturor och sådant där. För första gången på väldigt länge kunde vi umgås bara som kompisar.

Han betonar att uppbrottet gav dem tid för reflektion och personlig mognad. Snart kom skaparglädjen tillbaka – och Dolce återuppstod.

– Vi hade kanske någon fix idé om att vi skulle vara på ett visst sätt. Det kunde i sin tur bygga på en tanke som man kom på när man var typ tolv. Till slut måste man släppa taget om sina drömmar för att kunna bli något nytt, resonerar han och tillägger:

– Jag tror det märks att vi i dag har passerat 25. Uppbrott blir jobbigare. Sådant kan nog höras även i musiken, kanske gör det albumet vuxnare på något sätt.

När DN möter Dolce på Nordiska museet i Stockholm är de dock påtagligt skojfriska och glada. Det är knappt att man tror att duon någonsin har varit osams. 

Duon var på botten - men har rest sig igen.
Duon var på botten - men har rest sig igen. Foto: Vanni Jung Ståhle

Försoning – och att resa sig ur askan – har blivit centrala teman både för bandet och det nya albumet.

– ”Ur aska” känns som en ganska given fortsättning på vårt förra album ”Av liv och grönska”. En igenvuxen skog härjas tids nog av en skogsbrand. Alla livets kretslopp fungerar ju så – och sedan börjar det om. Det är alltid smärtsamt när det händer, men efter till exempel en skogsbrand fungerar ju askan samtidigt som näring för jorden, understryker Leopold Nilsson.

– Den här insikten försonade oss. Det hjälpte oss faktiskt att orka göra klart skivan, fyller Anna Levander i.

Sedan en tid tillbaka bor hennes bandkamrat i Göteborg. Det har medfört ett lite nytt arbetssätt för duon, som inte sågs särskilt ofta när de skapade albumet.

– Under en tid jobbade vi helt separat, vi var ju som sagt ganska trötta på varandra. När vi väl sågs var det faktiskt i studion, förklarar han.

– Vi hade egna låtskisser innan vi gick in i studion – olika idéer som kom från olika håll. Sedan är det klart att vi har skapat en del tillsammans också. Vi skrev till exempel några av låtarna i en stuga utanför Kalix, berättar Anna Levander.

– Albumet handlar om hur stört, skört och fint livet kan vara, berättar Anna Levander.
– Albumet handlar om hur stört, skört och fint livet kan vara, berättar Anna Levander. Foto: Vanni Jung Ståhle

Vilka har varit era största inspirationskällor för detta album?

– Jag har tagit ganska mycket inspiration från progg den här gången. Jag lyssnar till exempel mycket på Stockholm Norra. På låten ”Attribut” har vi en moogsynt som är inspirerad av Bo Hansson på Bernt Staafs skiva ”Valhall”. Jag har också försökt att skriva ärliga och råa texter och textraderna upprepas ofta. Det är för att jag är lat, säger Anna Levander och skrattar, men ändrar sig snabbt:

– Nej, det är snarare för att jag är till freds med det. Jag kan sjunga samma rader flera gånger, men använder kanske rösten på lite olika sätt. På så vis förmedlar jag budskapen så att de inte blir repetitiva.

Dolce har funnits sedan 2014 och släpper nu sitt andra album.
Dolce har funnits sedan 2014 och släpper nu sitt andra album. Foto: Vanni Jung Ståhle

Med nyvunnen styrka ser duon nu positivt på framtiden. De har upplevt hur lätt vänskaper kan gå i kras och tror sig vara bättre rustade för framtiden.

– En stor skillnad är att vi gör väldigt mycket själva nu. Vi är på skivbolaget Nomethod som drivs av våra nära vänner i Umeå. Vi väljer att sköta pr-kontakter och sådant själva i stället för att lägga det på någon extern person. Tidigare har andra styrt vad vi har gjort och då fick vi för oss att vi inte skulle klara det själva, förklarar Leopold Nilsson.

På tal om Umeå. Hur har Umeå och Västerbotten präglat er som musiker?

– Extremt mycket, skulle jag säga. När jag började med musik var jag väldigt ensam, men det gick fort att lära känna folk att spela med och att bygga upp ett kontaktnät. Det finns många fria arrangörer. Det är många spelningar, det finns replokaler att få tag i, alla känner alla. Det är lite den vibben, säger Anna Levander.

Hennes bandkollega tillägger:

– Det är ingen liten stad, men den är för liten för att vara armbågig. Man kommer ingenstans om man är svinig och dryg. Det är så pass få som gör varje grej att alla bejakar varandra. Man hjälps åt. Det är ganska symptomatiskt för Umeå.

– Men det är klart, det finns som vanligt andra strukturella makter som förstör för gräsrotskulturen, konstaterar Anna Levander.

Leopold Nilsson nickar.

– Ja, det är den klassiska kulturhuvudstadsparadoxen. Efter att Umeå var kulturhuvudstad 2014 stängde många ställen. När jag var 21 fanns det olika scener att välja på varje helg. Nu är det typ O'Learys som finns kvar. Det är faktiskt delvis därför jag har flyttat.

– Men folk kämpar på ändå! Det är så jävla fint, inflikar Anna Levander.

Bild 1 av 2 Anna Levander.

Foto: Vanni Jung Ståhle

Bild 2 av 2 Leopold Nilsson.

Foto: Vanni Jung Ståhle

Ljudmässigt då, känns det som att ni har hittat hem med ”Ur aska”?

– När vi började med det här 2014 gjorde vi nästan helt elektroniska beats och sjöng en del på engelska. Det har vi lämnat bakom oss. Nu tycker jag att vi har hittat en återkommande grund som faktiskt fungerar, säger Leopold Nilsson.

– Framför allt tror jag att vi har hittat hem rent vänskapsmässigt, säger Anna Levander.

Läs mer:

Umeåbandet Barnet: ”Vår musik bryter mot allt fler regler”

Annika Norlin: Det revolutionära är att få vara svag 

Random Bastards har gjort Umeå till en hiphopstad

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: