Dry Cleaning visar hur man kan hantera tristess

07 april 2021

Det är det gamla vanliga. Tre av medlemmarna i Dry Cleaning har tidigare varit med i lite olika band och bestämde sig för att försöka göra något tillsammans, men det var inte förrän de bjöd in Florence Shaw att bli bandets sångerska som allt klickade. Eller sångerska förresten: ”du behöver inte sjunga, du kan bara prata om du vill” var den, skulle det visa sig, geniala uppmaningen Shaw fick av de övriga medlemmarna.

Det som skiljer Dry Cleaning från de flesta andra band är hur mycket det klickade och hur stor skillnad Shaws intåg gjorde. För utan att – så mycket – förringa de övriga medlemmarnas bidrag är det tveklöst Shaws släpiga röst, lakoniska framförande och gråbleka vardagsberättelser som fascinerar och lyfter ”New long leg” över den genomsnittliga postpunkigt taggiga indiepoppen.

Även om det inte är uttalat är gruppens debutalbum på många sätt en perfekt pandemiskildring av påtvingad isolering, för det kretsar i hög utsträckning kring hur man hanterar tristess. Till och med bandnamnet låter vardagligt småtråkigt: ”åh, i dag måste jag hinna förbi kemtvätten på lunchen så jag hinner hem till Teams-mötet vid halv två”.

Shaw speglar sitt eget liv, sina egna relationsmisslyckanden och allmänna tillkortakommanden, i till synes obetydliga, men självklart betydelsebärande, detaljer. Redan i inledande ”Scratchcard Lanyard” sammanfattar hon egentligen hela albumets genomgående känsloläge med ”do everything – feel nothing”.

Bästa spår: ”More big birds”

Läs mer om musik och fler texter av Mattias Dahlström

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: