Édouard Louis: Toni Morrisons skratt var en hämnd mot världen

13 augusti 2019

I förrgår skrev en vän till mig: ”Toni Morrison är död.” Jag känner mig ledsen, bedövad. Fraser genomkorsar mitt sinne. ”Den största författaren någonsin är död. Hon kommer aldrig att skratta igen. På internet läser jag ”hon är odödlig” och jag hatar denna lögn. Ingen är odödlig: hon finns inte mer, hon kommer aldrig att skriva mer, nu är vi utan henne.

Det är allt. 

Jag träffade henne bara en gång. Det kommer jag aldrig att glömma. 

Några månader tidigare hade Litteraturhuset i Oslo bjudit in mig för att hålla föredrag. Föreståndaren, Andreas Delsett, hade just utformat en programserie som gick ut på att bjuda in en författare för att prata om en annan författare. När han erbjöd mig att delta i serien och frågade vem jag ville prata om, svarade jag omedelbart ”Toni Morrison”. Vid ett senare tillfälle läste hon mitt föredrag. Vi skrev till varandra och bestämde att jag skulle komma och äta lunch hemma hos henne en lördag eftermiddag, i hennes hus i Grand View några kilometer från New York. Jag kunde inte tänka på annat på flera dagar.

Denna lördag kom jag således fram till dörren till hennes hus, vid Hudsonflodens strand, i ett av dessa små amerikanska samhällen som man inte kan kalla by. Jag hade tagit en taxi från New York. Under hela resan hade jag känt ett slags oro, en rädsla för att inte vara god nog åt henne , lika god som hon. 

En kvinna öppnade och tog mig till vardagsrummet, där satt hon i en soffa. Jag fick se hennes ansikte för första gången. Hon log och sa, med sin djupa och allvarliga röst: ”Angenämt, monsieur Louis.” Plötsligt var jag inte rädd längre. 

Hon undrade vad jag ville dricka, och jag svarade med en fråga: ”Vad dricker du själv?” Hon ryckte på axlarna: ”Vodka”. Jag sa: ”Med någonting i?” och hon skrattade, ”Nej, ren såklart.” Jag skrattade också: ”Då tar jag samma sak.” 

Vi pratade om litteratur, framför allt William Faulkner och James Baldwin. Hon sa att många amerikaner som kritiserade Faulkner inte förstod honom och att det var absurt att reducera honom till de rasistiska uttalanden han gjort. Hon tyckte i stället att man borde ta med hans rasism i beräkningen för att gå bortom det han hade skrivit, men att det inte gjorde det omöjligt att uppskatta honom.  

Vi pratade om Édouard Glissants stora bok, Faulkner, Mississippi, där Glissant analyserar Faulkners rasism och visar att Faulkner samtidigt, genom sin poetik, sitt skrivande och sin förnyelse av tragedin, har skapat verktyg och tankar som kan användas för att ifrågasätta varje form av förtryck, av makt, varje föreställning om legitimitet. Glissant skrev: ”Faulkners verk kommer att ’fullbordas’ när de svarta amerikanerna bedrivit ’intern’ kritik och när de har integrerat denna i sin utveckling.” När jag lyssnade på henne tänkte jag att hon inte bara hade gått bortom Faulkner men att hon också hade gjort honom möjlig. 

Hon berättade om sina besök hos James Baldwin i södra Frankrike och utbrast: ”Det var den roligaste människa jag någonsin träffat! Han kunde inte sluta skämta!” Jag kunde se dem framför mig, bredvid varandra, hur de skrattade, länge, länge. 

I föredraget på Litteraturhuset i Oslo försökte jag visa hur hennes romaner, i synnerhet ”Gud hjälpe barnet” och ”Älskade”, möjliggjorde en både radikal och kraftfull analys av makten och våldet. 

”Älskade” är berättelsen om Sethe, en slav som en vacker dag rymmer från gården där hon hålls fången. Hon ger sig av, springer genom skogarna, tar sig förbi snår och fällor, korsar floder. Hon lyckas undkomma och tar sin tillflykt någonstans i en liten by men blir snabbt hittad av slavhandlarna. När de vita kommer för att hämta hem henne gömmer hon sig i en lada med sina två barn. Då inträffar den tragedi som gör berättelsen kristallklar: när hon hör männen närma sig ladan där hon ligger gömd dödar Sethe en av sina döttrar genom att skära halsen av henne. 

I ”Älskade” förstår man att Sethes gest – att döda sitt barn, en baby – inte är ett uttryck för våld som hon ställer emot slaveriets våld, inte ens ett våld för att skydda sig från slaveriets, utan snarare slaveriets våld som sträcker sig genom hennes kropp. Det är de vita slavhandlarna som är ansvariga för barnets, Älskades, död, det är de som borde dömas för denna specifika gest. 

Den fråga som politiken vanligen ställer: ”Är det legitimt att besvara våld med våld” upphävs av Toni Morrisons bok, eftersom Sethes våldsdåd inte är ett svar på slaveriets våld, det är slaveriets våld, dess förlängning, som makthavarna har ingjutit med våld i Sethes kropp genom skräck, hot och död, med andra ord är makthavarna alltid ansvariga. Makten låter våldet cirkulera som ett flöde, från en kropp till en annan, som en elektrisk krets.

Ingen annan bok hade visat detta lika kraftfullt, vackert och mäktigt som ”Älskade”.

Dagen då jag träffade henne sa jag att på en helt annan nivå så var det rimligt, efter att ha läst ”Älskade”, att tänka att om en demonstrant bränner en bil under ett upplopp, är det regeringen som skapat en våldsam politisk situation som borde få stå till svars för handlingen, den som borde betala skadorna på bilen, eftersom det är regeringen som har makten att skapa eller upplösa en våldsam situation, som slavhandlarna med Sethe, även om det naturligtvis är två former av våld som inte har med varandra att göra. Hon log och sa: ”Man vet aldrig hur en bok man skriver kan komma till användning.” 

Vi fortsatte dricka vodka och skrattade mycket. Det var nog en av de saker som förvånade mig mest: hennes skratt. Hon skrattade när hon pratade om den pågående politiska katastrofen i USA, hon skrattade till och med när hon pratade om de mest tragiska saker. Vid ett tillfälle frågade jag efter toaletten, och där fick jag se brevet hon fått om Nobelpriset i litteratur. Det var lustigt att det brevet fanns på den platsen, som om hon, även om hon var stolt över att tilldelas Nobelpriset, ändå ville hålla kvar en sorts distans och ironi i förhållande till Institutionerna.     

Senare, när vi hade pratat politik och vad hennes författarskap gör det möjligt att tänka om, tyckte hon att jag skulle gå och titta på något som satt inramat på väggen i rummet intill vardagsrummet. Hon sa med ett leende: ”You will like it. Du kommer att gilla det.” Hon vägledde mig med rösten och så stod jag framför en försändelse hon hade ramat in. Den upplyste om att hennes bok ”Paradis” hade blivit förbjuden i Texas fängelser. Den klargjorde att romanen innehöll ”information av rasmässigt slag” som en ”förnuftig person kunde uppfatta som skriven med enda avsikt att förmedla information som syftar till att skapa oordning i fängelset, genom handlingar som strejk eller upplopp”. 

Hon skrattade återigen, ”Can you imagine. Kan du tänka dig. Det här landet är så rasistiskt!”

Jag insåg att hennes skratt var en hämnd mot världen, som ett sätt att låta Makten veta att den inte kunde komma åt henne, att hon, hon bekämpade den utan att den någonsin kunde nå henne. I en välkänd tv-intervju sa hon en gång ”Jag är inget offer. Jag vägrar att vara ett offer.” 

Hon berättade om en resa. Hon åkte tvärs över USA och hon hade stött på en autonom gemenskap som bestod av folk som hade flytt från det rasistiska amerikanska samhället för att leva under självstyre och med självorganisering. Vid ingången till området där de levde stod det på en affisch någonting i stil med ”Come, and be prepared”. Jag tror – jag är inte säker – att hon sa att detta ”be prepared” innebar att de som gick med i denna gemenskap skulle medföra sina tillgångar och göra dem gemensamma. Hon funderade och sa ”Dessa personer flydde från det amerikanska samhället, och det första de gör är att instifta en regel, en varning, be prepared. Kan vi inte komma bort från det där?”

Eftermiddagen gick och vi var inne på fjärde eller femte glaset vodka. På grund av alkoholen började stämningen lätta, och jag skrattade mer och mer. 

Det var då hon sa att hon inte förstod den nya litterära tendensen att skriva om sig själv, om sitt eget liv. Det var enda gången under hela dagen som jag inte höll med. Hon sa vänligt ”När du skriver om dig själv är det ett sätt att skriva om världen, men de flesta som skriver om sig själva skriver inte om någonting annat än sig själva”. Jag blev rörd av komplimangen men sa att jag inte såg något problem i att skriva om sig själv och bara sig själv, för ingen erfarenhet är någonsin helt unik, för allt som man upplever har eller kommer att upplevas av andra, jag sa att jag i självbiografin i dag såg en möjlighet för litteraturen att förnya sig. Hon svarade ”Vi måste inte vara överens om allt”, och sen skrattade vi igen. 

Hennes son dök upp. Han kom tillbaka från affären där han köpt den klocka hon ville ha. Han skrek från dörren ”Nu har jag klockan!” Och hon svarade, Kunde du hitta den rosa? Den rosa är finast. Sen ägnade vi en halvtimme åt att konfigurera klockan. Jag vet att det är löjligt men jag blev tagen av att se en så storslagen kvinna som hon göra något så trivialt. 

Jag tänkte att alla i hela världen borde få se denna scen, för litteraturen kan vara så skräckinjagande, författare borde kanske visa upp sin vardag ibland för att skrivandet ska verka mindre skrämmande, att ett skrivande liv ser ut som det det är, det vill säga nästan normalt. Då kanske folk i större utsträckning skulle känna att de hade rätt att skriva.   

Jag minns: hennes första fråga löd, ”Jag undrar varför och hur det kommer sig att en ung vit man som är fransman och gay intresserar sig så mycket för en svart kvinna som är amerikansk och heterosexuell och från en generation som är lika annorlunda.”    

Jag svarade: ”Inte bara för att du skrivit de bästa böckerna om rasismen, utan också för att dina böcker går så långt i analysen av våldets mekanismer att de låter alla som upplevt förtryck att känna igen sig, kvinnor, hbtq-personer, fattiga.” 

Mitt svar kändes klumpigt, än i dag försöker jag hitta ett som är mer korrekt. 

Jag önskar att denna minnesstund aldrig tog slut: 

När jag skulle gå var jag berusad av vodka.  

Jag var rädd att jag hade stannat för länge, inte märkt hur timmarna gick. 

Hon signerade ett exemplar av ”De blåaste ögonen” åt mig, jag räckte fram en kulspetspenna och hon sa ”Ånej, inte med den där”. Sen tog hon fram en reservoarpenna som låg bakom henne. 

Hon frågade vad jag läste just då. Dagen innan hade jag träffat min vän, poeten Ocean Vuong, jag hade hans bok i ryggsäcken. Hon fick den. 

Hon pratade om sin franska förläggare som hon tyckte mycket om, Dominique Bourgeois. 

Hon erbjöd sig att läsa de första raderna i den roman hon arbetade på. Jag minns en första mening, kort, skarp, lite som första meningen i ”Gud hjälpe barnet”, ”It's not my fault”.             

Hon tyckte att jag skulle gå ner på baksidan av huset och beundra bryggan som sticker ut i Hudsonfloden. Jag tog detta fotografi. 

Foto: Édouard Louis

(En dag ska jag skriva bättre och längre om allt det som hennes böcker förändrat i litteraturen.)   

Översättning från franskan: Jenny Högström

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: