Eichenholz: Har man en gång sjungit Lulu slutar man att begränsa sig själv

15 september 2019

Är det inte Juliette Binoche som sitter där i Operans kantin och äter en gegga av något slag? Nej, det är Agneta Eichenholz, som ska sjunga Grete i Franz Schrekers opera ”Der ferne Klang” och som nu repeterar på Stockholmsoperan. Och hon äter gröt. 

Men de har likheter, minst sagt, och när regissören Christof Loy ansluter sig till vårt bord i kantinen dröjer det inte länge förrän han börjar prata om den franska skådespelerskan Juliette Binoche, ”en favorit” som han jämför med Agneta Eichenholz. Inte bara utseendemässigt, utan i sättet att tänka. 

Agneta Eichenholz tillhör de svenska sopraner som sjunger på de stora operahusen i Europa, men som inte är lika etablerade i Sverige. På Wikipedia hittar man henne stort presenterad – på tyska. Och innan hennes regissör dyker upp en stund innan gonggongen slår och repetitionen snart ska börja, har vi hunnit prata oss igenom i stort sett hela hennes karriär. Hon på vårdad, vacker skånska. 

Agneta, som innan hon gifte sig hette Harrtell kommer från Hermodsdal, Lindängen, ett invandrartätt område i utkanten av Malmö, och fick tack vare en lärare – är det inte alltid tack vare en lärare? – extra undervisning i sång. 

Sedan var det ”Kristina från Duvemåla”, som i ett slag ändrade livet. Först kom hon med i kören, sedan utsågs hon till inhoppare för Helen Sjöholm. Plötsligt stod Agneta från Lindängen på Malmöoperans jättescen, 24 år gammal, som utvandraren Kristina. 

Men inte nog med det. Dirigenten, var det också något särskilt med. Mika Eichenholz, nu chefsdirigent för Symfoniorkestern i Chile och Agneta har varit gifta i 20 år. De bor i Vasastan i Stockholm, när de tillfälligtvis är i Sverige. 

Sverige är världsberömt för sina sopraner. Däribland Agneta Eichenholz som till en början sjöng huvudroller på Folkoperan, på Läckö slott och i Malmö och som jobbade ett par år i Operakören i Stockholm. 

Sedan kom hon tack vare just regissören Christof Loy, som upptäckte henne på allvar, till Covent Garden 2009, där den berömde dirigenten Antonio Pappano engagerade henne som Lulu i Alban Bergs opera med samma namn. 

– Efter ”Lulu” blir allt enkelt, sägs det. Det är inte sant, men när man sjungit den rollen slutar man att begränsa sig själv. Den innehåller allt, och är svår, men ett slags självförtroende planteras. Så sedan kör man bara på. 

Och kört på har hon gjort. Senast i Wagners ”Ringen” i Genève, som Freja och Gutrune i ”Götterdämmerung”. Fortfarande kan hon växla mellan väldigt olika roller. Koloratur och tyngre saker. 

– Ja röstmässigt kan det bli lite konflikter emellanåt. Det är stor skillnad mellan att göra en hög roll och att göra en sorts fullkroppsroll. 

Fullkroppsroll, det var en talande beteckning.

– Ja, jag vill helst inte säga lyrisk eller dramatisk sopran, men lite mer mogna kvinnoporträtt. 

Vi pratar en stund om de svenska sopranerna, som numera är välkomna till Kungliga Operan, efter tidigare märklig personalpolitik, som hållit några av världens bästa kvinnliga röster borta från Gustav Adolfs torg. 

Vad tror du ligger bakom det svenska sopranundret? Kommunala musikskolan? 

– Ja, delvis den – och det här är lite farligt att säga – men jag tror att vi har mindre stränga sångutbildningar i Sverige. Och röster måste få lov att utvecklas i lugn och ro. Ta olika vägar. 

Kan det vara hemligheten, att de svenska sångarna inte accepterar det hierarkiska tänkandet och på så sätt blir mer kreativa? 

– I varje fall är det viktigt för mig, och för min röst, att få testa saker. 

Så den strängare skolningen kanske hämmar utvecklingen? 

– Ja, för börjar du styra rösten för att kunna klinga i ett större rum är det lätt att man börja sjunga på ett sätt som inte kommer ur den här kroppen, och ur den här friheten. 

Hon rätar på ryggen och visar med kroppshållningen på den kraft som bara en fri kropp kan förmedla. En mönstrad svart blus skymtar fram under en elegant, sandfärgad kofta. Det är skillnad på kulturkoftor och kulturkoftor. 

En person hon lärt sig mycket av är den svenska världssopranen Anne Sofie von Otter, som var huvudrollsinnevarare i Sven-David Sandströms och Katarina Frostensons ”Staden” på Kungliga Operan 1998 när Agneta Eichenholz sjöng i kören. Det hon såg på nära håll var hur en skicklig sångerska gjorde när hon jobbade sig igenom svår musik. 

– Fullständig koncentration. Alla små stunder mellan framträdandena gick Anne Sofie med noterna framför sig och pluggade och pluggade. 

– I ny musik handlar det inte i första hand om att sjunga perfekt och snyggt, som hos till exempel Mozart. I modern musik måste du kunna gå och räkna samtidigt. Då kan det gälla uttryck eller för tusingen bara att hitta tonen.  

Du beskrivs ofta som en koloratursångerska.

– Jag är egentligen inte det, men bara för att man kan är det lätt att man blir pushad.

Anledningen till att hon nu är på Kungliga Operan i Stockholm för att göra Grete i Schrekers ”Der ferne Klang” är att operachefen Birgitta Svendén en morgon i Berlin i hemlighet hade smugit sig in på en repetition där Agneta Eichenholz släppte loss. 

– Måndag morgon och jag tyckte det var roligt att sjunga den dagen, så jag passade på att testa lite och hade ingen aning om att hon var där. Dagen efter ringde Birgitta och frågade.  

Franz Schreker var den store tyske tonsättaren, mer uppburen än Mahler, men bannlystes på grund av sitt judiska ursprung av nazisterna och dog tidigt av ett slaganfall. På senare tid har han blivit alltmer uppmärksammad.

När regissören Christof Loy i grå kofta, blå skjorta, blå jeans, grått skägg, vandrat in i kantinen och hälsat runt på medarbetare frågar jag honom vad det var han fann hos Agneta Eichenholz. 

Han berättar att han hade hört hennes namn nämnas två gånger på en vecka och ville träffa henne. Och så sade han det som för henne blev en avgörande vändpunkt. ”Försök inte visa mig. Tänk det bara.” 

– Du kände dig fri i det ögonblicket, säger han och vänder sig till Agneta. Så jag behövde inte säga så mycket. 

– Det blev från den dagen min grund, säger hon. När man förstår vad man ska berätta kan man alltid öka storleken på det. Först tanken, sedan känslan och uttrycket.

Varför väljer du så ofta Agneta Eichenholz i dina produktioner? Och vad ser du för speciellt med hennes sätt att sjunga?

– Hon är som en klar skandinavisk källa, som evig ungdom och stor transparens. Jag tycker om att arbeta med henne även om musiken är väldigt komplicerad. Hon har en matematisk hjärna, säger Christof Loy. 

– I denna opera måste man starta med en ung röst, vilket Agneta med sin teknik har. Men när vi kommer till andra akten ska det ha gått tio år och man måste finna en röst som är mer mogen, mer köttig. Hon har hela denna vokala och känslomässiga räckvidd. 

Gonggongen slår och Agneta Eichenholz måste skynda iväg till hissen. Och lämnar kvar en mening jag fortsätter att tänka på. 

– Jag är så himla glad att jag får göra allting. Jag rör mig fortfarande. 

”Der ferne Klang”, Kungliga Operan, premiär 5/10

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: