Elin Unnes: Den ultimata jukebox-poeten David Berman är tillbaka

11 juli 2019

Allt verkade ju – i alla fall utifrån – gå så bra. David Berman hade lagt ner sitt rockband, hittat en meningsfull sysselsättning, åldrades i lugn och ro. Och så vidare. 

Men nu, prick tio år efter att han oväntat upplöste Silver Jews, är det dags för David Bermans olycksaliga comeback. Den är inte olycklig för någon annan så klart - skivan är fantastisk. Men David själv verkar, återigen, helt förkrossad.

Det var för 30 år sen i år som han startade det nu legendariska bandet Silver Jews. David jobbade som vakt på konstmuseet Whitney i New York och, omgiven av all den där konsten, bestämde han sig för att skapa ett band som var den musikaliska motsvarigheten till ett konceptuellt konstverk. Ett riktigt band, på låtsas, med riktiga omslag och riktiga titlar, men som spelade in skivor i vardagsrummet på en Walkman. Silver Jews förblev doldisar för alla utom de som hörde bandet, som unisont bestämde sig för att det var det bästa de hört. 

Gitarristen som David rekryterat startade ett band han också, Pavement, som omedelbart överträffade Silver Jews i framgång och popularitet, och som så småningom blev så stora att folk utgick ifrån att Silver Jews bara var ett lustigt litet Pavement-sidoprojekt. David Berman tragglade på med sina djupt kända, lyriskt fulländade sånger om kärlekspar som skiljs åt av olyckor, inre tomhet och ond bråd död, med glimten i ögat. Lyssnar man på de där Silver Jews-låtarna nu framstår han som den borttappade pusselbiten mellan Roy Orbison och Lana Del Rey, den ultimata jukebox-poeten, någon som bara behöver ett par minuter för att berätta en stor amerikansk historia. På rim. 

Men livet vägde tungt på David Bermans axlar. Han ägnade 20 år åt sitt band, och delar av den tiden åt självdestruktivitet och aktiv dödslängtan. Sen sa han stopp. Han splittrade bandet och i ett officiellt meddelande avslöjade David att hans pappa var Richard Berman, den kände lobbyisten som drev ett flertal ideella organisationer med syfte att krossa fackförbund, attackera miljöorganisationer och öka konsumtionen av snabbmat, tobak och alkohol, men som även jobbade hårt och passionerat för vapenindustrin. David oroade sig också för att hans musik var på väg att bli för glad. Istället ville han ägna framtiden åt att gottgöra för lite av den skada hans pappa åsamkat världen, samt eventuellt även ”screenwriting or muckraking”.

Och det gick vägen. David började skriva en bok och talade på litterära sammankomster. HBO erbjöd honom en massa pengar för en tv-serie. Det ryktades om en livstidsanställning som litteraturprofessor. Saker och ting verkade som sagt, i alla fall utifrån, ljusna.

Fram till och med maj i år alltså, när Berman plötsligen släppte den hjärtskärande peppiga ”All my happiness is gone” under aliaset Purple Mountains. Den handlar om hur det känns att bli gammal. Spoiler-alert: sådär. Vänner är omöjliga att behålla, till och med de du faktisk vill umgås med, och när man knappt lyckas hålla näsan ovanför vattenytan är minnet av all den där lyckan man en gång kände som kvicksand förklädd till en lockande strand. Singelns b-sida utgörs av extra långa ”All my happiness is long” och calypsoversionen ”All my happiness is wrong”.

När jag mailar honom för att fråga om det stämmer, det där med professuren, säger han nej – han har aldrig varit lärare. Han tackade nej till HBO. ”I simply ’sat out’ my forties.” Och när hans femtionde födelsedag så dök upp vid horisonten började han skriva musik till en skiva. 

Den skivan, ”Purple Mountains”, släpps nu (på Drag City). Den inledande triptyken är precis lika genialisk som vanligt. Andra höjdpunkter inkluderar låten ”She’s making friends, I’m turning stranger” samt meningen där David rimmar ”Australia” med ”genitalia”.

Och så börjar allt om igen. Tack och lov.

Läs fler musiktexter av Elin Unnes, till exempel om att Darkthrone äntligen har hunnit fram till 80-talets doom metal.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: