En annan Frida Hyvönen än den från Robertsfors

06 mars 2021

Det finns något tidlöst över bilden av en kvinna och hennes piano. Redan från den engelskspråkiga debuten 2005 har Frida Hyvönen som få andra lyckats skapa kompositioner som tycks flyta ovanpå både genrer och strömningar.

Pianot, rösten, texten. Inte mycket mer behövs.

Men det går också att konstatera att något hände med gensvaret när Frida Hyvönen 2016 bytte språk och släppte ”Kvinnor och barn”, ett album som på alla sätt kändes mindre som en konstruktion och mer som om en dörr sparkats upp och en verklig människa släppte in oss i sina många rum. Där fanns berättelserna om barndomen, om övergrepp, äktenskap, barn och identitet. I det svenska språket fick också den västerbottniska dialekten plats och gav färg åt texterna och leveransen. Hon gjorde en märkvärdigt intensiv version av låten ”Sjön” på Grammisgalan året därpå och vann sedan pris i kategorierna komposition och text.

Men en konstnär gör som hon vill, och världen utanför lockar såklart, så när Hyvönen nu är tillbaka efter fem år är det återigen som engelskspråkig artist.

Det innebär också att den intellektuella och mindre direkta Frida Hyvönen är tillbaka, den som tar sig an tematiska problematiseringar snarare än gestaltningar. Här finns titelspåret ”Dream of independence” med den fantastiska raden ”I learned to keep my expectations low and my standards high” och en i övrigt smart text om åldrande och att bygga sitt liv kring drömmar om självständighet.

Eller sången ”Head of the family”, något slags ironisk skildring av hur en stressad familjefader skyddas från sammanbrott av sin familj, en uppklädd Abba-liknande ballad där Hyvönens röst ligger i sitt högsta register. I ”Sex” gör hon något slags skev ekivok Princepastisch, och i ”Flock” sjunger hon vackert om mountainbikebanor, familjen och det krympande egna utrymmet.

Det finns gott om Frida Hyvönen-kvaliteter här. Som i ”A funeral in Banbridge”, en närmast litterär redogörelse av en nordirländsk begravning, full av skarpa detaljer och undertryckt sorg. Musiken är ofta enkel. Pianot är bärande, övriga instrument adderar konturer och form, ibland lite väl svajig. Men engelskan skapar en distans, det är svårt att komma runt. Och det handlar nog inte bara om perception utan om själva processen. Man skapar sig själv genom språket, och det här är på gott och ont en annan Frida Hyvönen än den från Robertsfors.

Bästa spår: ”Flock”

Läs mer om musik och fler texter av Po Tidholm

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: