En Princebox att leva hela sitt liv med

23 september 2020

På några sätt är det oväntat att det är just ”Sign ’O’ the times” som har blivit Prince kanske mest upphöjda och omhuldade mästerverk. Dubbelalbumet från 1987 var ju på sätt och vis en skivbolagsframförhandlad kompromiss, där de sexton låtarna valdes ut från tre olika outgivna album – ”Dream factory”, experimentella ”Camille” och trippelalbumet ”The crystal ball” – eftersom Warner tyckte det sistnämnda var väl mastigt.

Dessutom innehåller albumet ingen av den lilla lilas allra största hittar, titellåten möjligen undantagen.

På andra sätt är det desto mer väntat.

Allt Prince gjorde före ”Sign ’O’ the times” byggde upp mot den.

Allt han gjorde efter kan man, kanske ganska orättvist, se som ett slags avmattning.

Mycket eftersom ”Sign ’O’ the times” sammanfattade allt som Prince var till perfektion. Hela den osannolika bredden täcktes in: från minimalistisk snuskfunk och lekfull pop till religiöst färgade ballader och udda perspektivförskjutningar.

Den omfattande ”Sign ’O’ the times”-boxen – originalalbumet plus mängder av alternativa versioner, outgivna låtar, remixer och en konsert från Holland – som nu ges ut bara förstärker det intrycket. Prince fullkomligt sprutade ur sig fantastisk musik, oavsett genre, under den här perioden och vad som hamnade på de officiellt utgivna albumen och vad som inte gjorde det spelade inte så stor roll.

Man kan ha smärre invändningar mot hur boxen satts samman. Det hade varit en rätt bra idé att sätta samman de ursprungliga tre albumen. Man hade velat höra mer av de mytomspunna inspelningarna med Miles Davis än en ynka låt.

Men innehållet i sig? Wow. Det här är musik från de senaste fyrtiofem årens största artist, just precis när han når den absoluta toppen av sin kreativa förmåga. Allt i boxen är kanske inte riktigt i nivå med de sexton låtar som utgör originalalbumet, men förvånansvärt mycket är det.

Att veta hur mycket utmärkt musik som ändå hamnade utanför ”Sign ’O’ the times” gör bara att det ännu mer framstår som åttiotalets svar på ”Astral weeks”, ”Giant steps” eller ”Innervisions”. Ett verk så rikt, brett, djupt och intrikat att man i princip kan leva med det ett helt liv.

Läs mer om musik och fler texter av Mattias Dahlström

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: