Festivalrecension: Robyn är troligen det bästa Sverige har just nu

18 augusti 2019

Det är lika mycket slump som ett tecken i tiden. I helgen presenterar två svenska popgiganter varsin musikfestival, på varsin sida om Atlanten. I Los Angeles: Lykke Lis ”Yola Día”, en parkfestival med helt kvinnlig lineup. På hemmaplan: Robyn med entourage på gräsplanen framför Sjöhistoriska museet.

Att artister börjat stå som avsändare för en festival, och själva välja innehållet, har blivit allt vanligare. Jay Z, Post Malone, Bon Iver, The Nationals Aaron Dessner, Sigur Rós, Travis Scott och Tylor, The Creator är bara några exempel på senaste årens festivalfixare.

Det är smart av flera anledningar. Evenemanget får själ och artisten bygger en starkare relation till sina fans genom att visa upp fler sidor av sig själv. Att just Robyn gör det är inte förvånande alls – förnyelse har varit hennes mantra under snart tjugofem års artistkarriär. Vissa gånger blir det sämre, som i fjol då ett fånigt mobilspel föranledde den ”hemliga” konserten på Artipelag. Årets koncept är desto mer sympatiskt eftersom alla är bjudna. Och med 22.000 Robynfans är kaoset ett faktum, med matköer som ringlar sig långa över området redan vid femsnåret. 

Med sju väl valda akter presenterar Robyn sitt musikuniversum, där musikkompanjoner som Kindness och Mr Tophat känns mer givna än Dungen, som trots allt bjuder på en stabil och sedvanligt proggflummig spelning i skymningstimmen. 

Extra lyxiga känns alla gästinhopp, som sällan händer på vanliga festivaler. På Dungens konsert dyker El Perro Del Mar upp och gör en finstämd version av ”Marken låg stilla”. Kindness innerliga – och tyvärr lite dåligt repeterade – funkpop lyfter när Robyn dansar in på scen i duetten ”Who do you love”. Det är tydligt att detta är Robyns hemvändarkväll, fylld av kompisar hon saknat. 

Under kvällen varvas liveframträdanden med initierade, och för större delen av publiken säkert krångliga, dj-set av Zhala, indonesiska Dea Barandana och The Knifes Olof Dreijer som strax innan Robyn kliver på visar upp mäktiga mixarskills när han kastar sig mellan dancehall och stompig baile funk. Det är en perfekt uppladdning för den dansfest som strax ska bryta ut. 

Men trots ambitiös lineup blir de aldrig mer än bleka förband till kvällens självklara huvudnummer. Sedan fjolårets comebackalbum ”Honey” har turnén rullat på och lagom till konserten på hemmaplan, hennes enda i Sverige för i år, har hon slipat formen till perfektion. Hon inleder avskalat med rökdimmor och stora draperier som senare rycks ned i känslofyllda ”Be mine!”. 

Därefter följer nära två timmar med bevis efter bevis på varför Robyn troligen är det bästa Sverige har just nu. I sin guldglittrande dräkt, lårhöga stövlar och fluffiga page är hon lika ikonisk som Carola 1983, och trots att hennes musik innehåller mängder av bakåtblinkningar till bland andra Neneh Cherry, Crystal Waters, Madonna och förstås Prince, blir uttrycket aldrig nostalgiskt. 

Det har att göra med hennes lust för det experimentella, som fått ta större plats på senare år i musikprojekt som La Bagatelle Magique, samarbeten med Mr Tophat och på albumet ”Honey” då dansgolvet snarare än poprefrängerna står i fokus. Med låtar som ”Between the lines”, ”Love is free” och ”DFTMWTD” piskar hon igång ett hedonistiskt 90-talsrejv på scenen med hjälp av sin dansare och den omöjligt coola trummisen Diva Cruz.

På andra sidan spektrat finns hennes odödliga pophittar från tidigare album som görs i nya versioner, och som aldrig verkar ta slut. När själva kronjuvelen kommer, ”Dancing on my own”, måste den avbrytas mitt i på grund av den enorma allsången – så överväldigande att stjärnan själv blir stum. Hon bara står där och gapar. Eller gråter? 

Det är årets konsertögonblick, och faktiskt något av det vackraste jag har upplevt. 

Läs mer: Mr Tophat: Robyn och jag delar samma slags nyfikenhet för det okända

Läs mer: Robyn, Seinabo Sey och Kindness i stor intervju: ”Kopplingarna mellan oss är ganska speciella”

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: