Filmrecension: ”Avengers: Endgame” bjuder på känslostormar av kosmiska mått

24 april 2019

Förväntningarna på ”Avengers: Endgame”, slutet på en era i Marvels filmiska superhjälteuniversum, är närmast lika omänskliga som många av hjältarna i den här världen. Många av fansen har investerat enormt mycket tid och engagemang på de här filmerna och kräver förstås en stilenlig final med extra allt.

Ekonomin talar sitt tydliga språk. Två av fyra filmer i den numera alltså fullbordade ”Avengers”-kvartetten tillhör de tio bäst säljande filmerna i historien. Tillsammans har de 21 tidigare filmer som hakat i varandra i MCU (Marvel Cinematic Universe) spelat in runt 190 miljarder (!) kronor enligt Washington Post. Förhandsförsäljningen av biljetter till ”Avengers: Endgame” har, inte oväntat, varit rekordartad.

Låt oss få det avklarat så fort som möjligt. Få som bryr sig lär bli besvikna av ”Avengers: Endgame”. Det är en mäktigt underhållande och böljande final med känslostormar av kosmiska mått. 

Filmskaparna har förmodligen analyserat sin beundrarskara helt rätt när de bjuder på en tack- och avskedsföreställning som känns som om den har fler intima stunder är actionscener, som betonar det mellanmänskliga snarare än det övermänskliga.

Det är en sargad, traumatiserad och decimerad superhjälteskara som möter publiken i inledningen. Robert Downey Jr:s Tony Stark/Iron Man ligger till exempel riktigt risigt till i ett rymdskepp på drift i den stora oändligheten...

Den nya filmen tar vid kort efter de brutala slutscenerna i ”Avengers: Infinity war”. Planeten Titans mörke härskare Thanos har just förintat 50 procent av universums invånare, inklusive flera superhjältar, eftersom han på ett rätt dunkelt sätt anser att färre individer ska ge ökad livskvalitet. Thanos själv har överraskande nog dragit sig tillbaka till ett trendriktigt hipsterliv på en planet där han odlar grönsaker. Men säg den frid som varar. 

Överlevarna har förstås svårt att acceptera de förluster som världen drabbats av. När det uppstår en möjlighet att tidsmässigt skruva till historien som så samlar gänget ihop sina krafter igen. Här är det bland annat plats för en riktigt komisk utvikning om tidsresefilmer och exakt på vilket sätt ”Tillbaka till framtiden” inte duger.

”Avengers: Endgame” innehåller många gratisbiljetter till spännande resmål som inte behöver klimatkompenseras. New York, Tokyo, den ödesmättade planeten Vormir där den viktiga ”själsstenen” hör hemma, Nya Asgård och inte minst New Jersey 1970 där Tony Stark har ett särskilt laddat möte med sitt förflutna. 

Stjärnparaden av prominenta gäster imponerar. Än är det Robert Redford som passerar revy eller Michelle Pfeiffer som dyker upp, ej att förglömma Tilda Swinton som ser mer prilligt utomjordisk ut än någonsin. 

Men vikten av familj, i betydelsen hemhörighet, sammanhang och starka känslor, förblir det klister som får delarna av historien att sitta ihop - medan vinster och förluster avlöser varandra. 

Om man trots allt ska våga sig på att kontextualisera en superhjältefilm, så kan man inte undgå att notera hur kärnfamiljen romantiseras. Här finns idel nostalgiskt-konservativa referenser till drömmen om det klassiskt amerikanska småstadslivet med lyckliga familjer i små fina trähus. Men det är ändå mer ömsint än riktigt irriterande gjort. Längden? Tre timmar låter mycket men den omväxlande, rytmiska berättelsen gör att de glider snabbt förbi.

Se mer. Tre föregångare: Joss Whedons: ”The Avengers” (2012) och ”Avengers: Age of Ultron” (2015) samt ”Avengers: Infinity war” (2018) i regi av bröderna Russo.

Läs fler filmrecensioner i DN.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: