Filmrecension: Förvirrande om utanförskap i ”Lindy the return of little light”

16 maj 2019

Skådespelaren Lindy Larsson brottas med flera utanförskap sedan uppväxten i sydöstra Småland. ”Allt är Lessebos fel”, säger han halvt på skoj och förbannar landsortshålan, inskränktheten, fördomarna. I filmen reser han bakåt i tiden vid ett besök i sin gamla hemkommun.

Vi följer med på en resa som skall sluta i Berlin och i en föreställning på Maxim Gorkij-teatern där Lindy Larsson för första gången vågar stå upp och berätta hela sin historia, och om sitt sökande efter sitt sanna jag.

Åtminstone det mest sanna.

Lindy Larsson brottas med sin identitet, som homosexuell, queer och som en rotlös del av ett resandefolk; hans släkt är romer.

Men vad är Lindy? Och hur blev han den han blev?

Han ställer egentligen inte andra frågor än många av oss gör, och debuterande Ida Persson Lännerberg ställer nästan inga frågor alls.

”Lindy the return of little light”. Foto: Triart

I den mån man kan tala om någon retorik över huvud taget så står nog Lindy Larsson själv för den, men det är hopplöst många svar och nästan ingen enda knepig fråga till oss som tittar.

Ida Persson Lännerberg är ”fascinerad” av Lindy Larsson, han är ett exempel, han är ett bra (?!) exempel, och han är dessutom exemplarisk. Går från klarhet till klarhet.

För Lindy Larsson handlar allt om att befria sig från skammen och skulden. Skammen att både vara bög och tattare – och den skam som kommer med den småländska bymentaliteten. Till det lägger vi skuldkänslorna inför både släkt och vänner, skuld över att bekänna, visa färg, ursprung och sexuella preferenser.

Det är en traditionell porträttfilm, och ett av problemen med den är tekniskt praktiskt: Vi vet inte vem Lindy Larsson är. Han presenteras som en stor, välkänd, etablerad stjärna på gränsen till ett internationellt genombrott – men få har nog tyvärr sett just den stjärnan lysa. Så långt.

Och vi får se bakom masken – men utan att vi varken sett honom ta på den eller av den.

Det blir lite svårt att veta vad vi tittar på.

Se mer: klassiker med HBTQ-tema: ”Min sköna tvättomat” (1985), ”Happy together” (1997), ”Carol” (2015).

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: