Filmrecension: Lesbiska dramat ”Tell it to the bees” är vackert men tråkigt

11 juli 2019

Bin surrar i en bikupa och en viskande mansröst berättar om året när allt förändrades och världen visade sitt rätta ansikte. När han var en skolpojke i en liten industriort i Skottland på femtiotalet och doktor Jean Markham (Anna Paquin) kom till stan och förändrade allt för honom och hans ensamstående, sorgsna mamma.

Till bin kan man anförtro alla sina hemligheter och sorger, säger Jean när hon tar sig an den mobbade pojken. Själv bär hon också på några. Hon växte upp i den här hålan som doktorns dotter men lämnade den när det började gå rykten om hennes sexuella läggning. När Charlies mamma förlorar jobbet och flyttar in hos Jean som hushållerska, vän och gud vet vad mer, är skandalen ett faktum.

Det är aldrig fel att påminna om hur nyss kvinnor levde med kvävande förtryck och hur lätt det skulle vara att halka tillbaka. Det är ett skört privilegium att leva i en tid och ett land där man måste förklara för ett barn tjugo gånger – och utan framgång – att en ensamstående mamma kan betraktas som något annat än en hjältinna och får stå med skammen trots att det är mannen som har övergivit henne. Eller att en ung flicka kan bli fasthållen och påtvingad en illegal abort för att skammen att ha barn med en svart man är större än rädslan att döda en ung kvinna. Eller att det skulle vara något konstigt med kvinnliga läkare. Eller med att två kvinnor förälskar sig i varandra.

Det är vackert och gediget som väloljat läder och putsad mässing. Och lika tråkigt. Det slags präktiga film om viktiga ämnen som får motsatt effekt

Anabell Jankel har gjort en inlevelsefull tolkning av Fiona Shaws roman, Bartosz Nalazeks foto ger en hemlig resning åt berättelsens två bidrottningar och skådespelarna stretar på med sina engagerade tolkningar. Det är vackert och gediget som väloljat läder och putsad mässing. Och lika tråkigt. Det slags präktiga film om viktiga ämnen som får motsatt effekt: Man börjar tycka synd om de fördomsfulla, elaka karaktärerna, dessutom övertydligt rollbesatta med mindre attraktiva ansikten.  

”Tell it to the bees” Foto: Neil Davidson

Lyckligtvis flippar sista akten ur i ett uppskruvat och banalt crescendo där det korsklipps mellan två tragedier på ett ofrivilligt komiskt sätt, men det har åtminstone lite melodramatisk schvung. Och lyckligtvis spelas läkaren av Anna Paquin, som är mest känd från ”True Blood”, men som slog igenom när hon själv spelade barn och vittne till ett vuxet passionsdrama i ”Pianot”. Hennes skotska är konstig, om den inte till och med är dubbad. Hennes ansikte, med den speciellt krökta munnen och de lite stirrande ögonen smälter inte in i omgivningen och hon spelar över, i otakt med de andra på ett sätt som skapar lite dissonans och spänning. 

Men det räcker inte. Man får lust att ta filmen och slänga den i golvet några gånger tills den får välbehövliga bucklor och repor och någonting oväntat kan flyga ut som representerar den fria ande som den påstår sig vilja försvara. Nu liknar den mer samhället själv: tättslutande och konformistisk.

Se mer: 3 filmer med Anna Paquin: ”Pianot” (1993), ”The squid and the whale” (2005), ”X-men, days of future past” (2014)

Läs fler filmrecensioner av Kerstin Gezelius, till exempel om en ängslig frågebuffé kring människans kreativitet. 

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: