Filmrecension: ”Lucky one” en svidande hård vuxensaga

14 mars 2019

”Ett barn. En bödel. En hora.” Det är filmaren och forskaren Mia Engbergs nya verk ”Lucky one” i ett koncentrat. I alla fall förklarar hennes berättarröst det. Rösten säger också förklarande: ”En gång var du ung och älskad, obefläckad av det som skulle hända... Det var jag som älskade dig.”

Duet är en medelålders fransman man vid namn Vincent. Jaget är Engberg. Orden är en brygga mellan två filmiska världar med sex års mellanrum.

Vincent var huvudperson redan i ”Belleville baby” från 2013, en av mina stora, svenska favoritfilmer på senare år. Det är en autofiktiv hybridfilm, en dokumentär som sprängde sig ur genrens ramar på ett smått oförglömligt sätt. Ett poetiskt, experimentellt och personligt verk som formade sig till en resa som delvis utspelade sig per telefon, till minnet av en stor men komplicerad ungdomskärlek. 

Engberg skildrade en passionerad relation som tog sin plats i Belleville innan gentrifieringen städade bort det mest ruffa och multikulturella i den parisiska stadsdelen. Men också parets skilda världar, och skarpa uppbrott.

I ”Lucky one” dyker en nu sliten Vincent upp igen. Han är fortfarande bara en röst, men hans värld är hårdare och mer skoningslös än tidigare. Mia Engberg leker den här gången med dokumentärgenrens mest återkommande frågor (i alla fall hos publiken): ”Vad hände sedan?” Hon iscensätter helt enkelt ett slags svar på ”Belleville baby” fast denna gång ännu mer av ett rent fiktivt drama. 

Den före detta fängelsekunden Vincent har passerat igenom den undre världens hierarkier. Han har gått från våldsam skuldindrivare hos den italienska maffian till utbränd och utrangerad chaufför åt sexslavar från öst som säljs till kunder på de stora lyxhotellen vid Jardin des Tuileries. En ung flicka från Ukraina vädjar om hans hjälp.

”Lucky one”. Foto: Triart

Men Vincent har också en dotter, en övergiven 14-åring med en liten guldhamster som heter Lucky. Mitt i alltihop måste han plötsligt ta ansvar för någon annan. Har han kvar ett hjärta, ändå?

”Lucky one” vidareutvecklar och förädlar det filmiska förhållningssätt som Engberg kallar för ”den visuella tystnaden” där människor och handlingar översätts till ett mörker eller symbolladdade bilder. 

Vincent är framför allt sin blick. Han är insidan av en bil där regnet piskar en nattmörk vindruta. Han är väggarna i en anonym hotellkorridor med förgyllda dekorationer. Han är de tomma Parisgatorna i ett kallt gryningsljus. Han är offer och gärningsman, kärlek och svek, hopp och förtvivlan. Allt på samma gång.

”Lucky one” börjar som en tankelek, en svidande saga för vuxna från Europas mörka hjärta. Sedan utvecklas den efter hand och blir alltmer storydriven. Den formar sig till en lika driven som lyrisk thriller med basen i traffickingens helvete. Teman som socialt arv, personligt ansvar och moraliska ställningstaganden pulserar under ytan. Ett fritt, egensinnigt och väldigt vackert sätt att göra film som engagerar på alla plan.

Se mer. Tre andra genreöverskridande, personliga filmer: Anna Odells ”Återträffen” (2013), Sara Broos ”Speglingar” (2016), Sophie Vukovics ”Shapeshifters” (2017).

Läs fler filmrecensioner i DN

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: