Filmrecension: Oäkta porträtt av den norska isdrottningen i ”Sonja”

16 maj 2019

Norska skridskostjärnan Sonja Henie (född 1912) gjorde konståkning till en sport, en OS-gren, en filmgenre och något man fortfarande håller på med – från Rockefeller Plaza i New York till Medborgarplatsen i Stockholm.

Få kvinnor har påverkat filmhistorien och sportvärlden så som Henie (jo, kanske konstsimmande Esther Williams), och få giganter har glömts bort lika fort.

Men inte i Norge. Där, liksom här i Sverige, håller man på att damma av alla nationalhelgon och göra film av deras liv. Ett sätt att återuppbygga nationer kanske? Snart kommer nog filmer om Ibsen och Munch också? Inte mig emot. Jag älskar norska konstnärer, jag älskar alla konstnärer. Men, varför gör man så förutsägbara tråkiga filmer om dem?

Julian Schnabel gjorde nyligen en film om alkoholisten Vincent Van Gogh. Schnabel tog ut svängarna, man förstod på något sätt varför Vincent skar av sig örat. Vi fick se konsten. Att han söp kom i andra hand. Han kunde ju måla också!

När det gäller historien om Sonja känns det som regissör Sewitsky och manusförfattaren Bølstad inte hunnit tänka. Ej ens i öppningsscenen handlar det om isen eller skridskor eller flickan. Sonja hinner inte snöra sina skridskor innan man – klipp – åker vidare. Jag tänker: Men skall inte detta handla om Sonja? Hennes skridskor? Hur gjorde hon?

Det är som om manusförfattaren och regissören inte vill in och rota i hur det var att vara Sonja. Hur hade hon det egentligen?

Fulla salonger handlar egentligen bara om att låta tjejen snöra på sig skorna. Då blir det bra. Bra film. Det kanske äter upp 30 filmsekunder till men det är lika med äkthet. Men äkthet finns ej i denna film. Vincent målade tavlor också. Mellan groggarna. Sonja är söt i bh.

Henie spelas fint av Ine Marie Wilman. Hon lyckas blåsa liv i en huvudroll som går ut på: Skridsko, supa, elak, sup, skridsko, supa, elak… en sup till, ishall, pälsboa.

Jag tänker: Gick inte ”I, Tonya” upp i Norge?

Henie är knappt ensam i en enda scen. Det är som om manusförfattaren och regissören inte vill in och rota i hur det var att vara Sonja. Hur hade hon det egentligen? Det måste ha funnits något i henne som var bra? Om hon var en fyrstjärnig fullblodsidiot så kanske man skulle låta filmen handla om det?

Men då måste man ju lämna wikipedia och hålla på med tolkning. I och för sig säger Sonja vid filmens slut att hon inte klarar av att vara ensam. Där får vi en nyckel. Men då är det tyvärr över.

Se mer. Tre andra filmer med is och vatten: ”Neptuns dotter” (1949), ”One in a million” (1936), ”On the rocks” (inspelning pågår). 

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: