Filmrecension: ”The house that Jack built” ett äckligt fascinerande bygge

14 mars 2019

Säga vad man vill om Lars von Trier, men den patologiske provokatören har knappast blivit bekvämare eller mer behagsjuk med åren. 

Sexvallen är passerad sedan länge. Nu är det våldets tur. Rykten om de detaljerat sadistiska attackerna mot kvinnor och barn i ”The house that Jack built”, som orsakade massflykt under filmfestivalen i Cannes, är knappast överdrivna. 

Ensamvargen, ingenjören och wannabe-arkitekten Jack (Matt Dillons triviala demoni är bland det bästa med filmen) kämpar med att rita sitt drömhus. Hans perfektionistiska besatthet sätter dock käppar i hjulet. 

I stället försöker Jack få utlopp för sin ”skaparglädje” genom att med manisk metodik seriemörda och plåta ett antal offer (bland annat spelade av Uma Thurman och Sofie Gråbøl). 

Han förvarar dem som troféer i ett kylrum på en bakgata, för att sedan arrangera kropparna som en bisarr, privat konsthappening. (En inspirationskälla lär vara den verkliga seriemördaren ”The Iceman” som jobbade på beställning av maffian och som gillade att frysa in sina offer.)

Matt Dillon berättar allt som sin extrema roll i en DN-intervju 

Den von Trierska gränslösheten, som skapat de mest originella storverk genom åren, kommer här med ett ganska högt pris. Maxdosen av bestialiskt våld och ett mått av banalt psykologiserande är en rätt motbjudande kombo. 

Jack säger själv att han ”hatar diagnoser som kan skrivas med bokstäver”. Det är lite roligt när han står och grimaserar framför spegeln för att träna ”avspända leenden”, men på det stora hela är hans persona en parodi på uppfattningen om psykopater (OCD, maximal empatilöshet, övermänniskoideal). 

Matt Dillon i ”The house that Jack built”. Foto: Nordisk film

Ljuset är flackt och det ska föreställa amerikanskt 70-tal, vilket mest märks i glasögonmodet, men tidsangivelsen har ingen som helst betydelse. ”The house that Jack built” handlar egentligen inte om seriemord, det handlar om hur Lars von Trier förhåller sig till sin kreativitet samt hur omvärldens syn på hur hans konst och hans persona smittar varandra. 

Och här – hur stört Lars von Trier än försöker avskräcka publiken – formar sig ”The house that Jack built” trots allt till en oundgänglig del av hans filmografi. Om man verkligen intresserar sig för von Trier så är det här på gott och ont bland det mest personliga han gjort. Filmen är dock inget jag gärna vill återuppleva, eller direkt kan rekommendera, men jag ser ändå meningen med den.

Redan med det undergångsromantiska mästerverket ”Melancholia” började von Trier på allvar krydda sina filmer med väl valda delar av Västerlandets kultur- och konsthistoria, som till exempel Wagners ”Tristan och Isolde”, prerafaeliterna och Brueghel den äldres måleri.

I förra filmen ”Nymphomaniac” hade Charlotte Gainsbourgs självdestruktiva sexmissbrukare Joe en biktfader i form av den impotente, spränglärde Seligman (Stellan Skarsgård).

Ett liknande grepp finns här, där Jack till en början har en osynlig samtalspartner (den nyligen bortgångne Bruno Ganz). En mystisk gestalt som är en blandning av samvete, vittne, domare och ledsagare. Hans namn är Verge (tänk Vergilius och Dantes ”Den gudomliga komedin”) vilket ger en kanske inte så subtil ledtråd till vart Jack kommer att hamna på domens dag.

Lars von Trier-intervju: ”Jag tror att jag skulle kunna bli en fantastisk seriemördare”

Det vittfamnande samtalet mellan dem, som utgår från fem mordiska ”incidenter”, är filmens raison d'être. 

Symboliken och metaforiken om den konstnärliga kampen är hämtade från alltifrån de gamla grekerna, det barocka måleriet, katedralernas mäktiga bågar, William Blakes dikter präglade av undergång och pånyttfödelse, Eugène Delacroix flottmålning till dokumentära bilder av Glenn Gould som frenetisk hamrar fram Bach på sitt piano. Bryggan till populärkulturen går via David Bowies ”Fame” som återkommande, ironiskt ackompanjemang.  Suggestiva klipp från von Triers egen filmografi fördjupar diskussionen.

”The house that Jack built” är kanske inte någon grundsten i von Triers eget filmiska husbygge, snarare en nedstigning i hans mentala mörka källare.

I mötet mellan Lars von Triers alter ego Jack och den allseende Verge (publiken? kritiken? ) ska allt uppenbarligen upp på bordet. Konst och politik i en salig röra. Är det kvinnohat som driver Jack? Varför är manligheten alltid skuldbelagd? Och inte minst: Är det värsta som kan hända (en konstnär eller en seriemördare) att tvingas verka osedd?

Den allmängiltiga manliga vurmen för jakt och vapenfetischism synas också skoningslöst i sömmarna. 

I kampen för att hantera sina grandiosa och komplexa konstnärliga ambitioner flippar Jack och börjar yra om diktatorers ”ikonstatus” och folkmord som skön konst. ”Du är i verkligheten en pervers liten jävel”, fräser Verge. Den svartklädde Ganz – intensiv och återhållen på ett storslaget sätt – åkallar sorgset Goethe-eken i Buchenwald – för att återföra en sorts humanism till samtalet.

Resultatet av dialogen är ömsom intetsägande och luddigt, ömsom skarpt och brännande. Precis som det visuella präglas av såväl trist utdragna longörer som helt briljant berättade scener.

”The house that Jack built” är kanske inte någon grundsten i von Triers eget filmiska husbygge, snarare en nedstigning i hans mentala mörka källare – samtidigt som den påminner om hur fruktansvärt bra von Trier kan vara. Man tänker akut ångesthantering, exorcism som driver ut gamla demoner och hoppas att det i bästa fall kan leda till en mer tilltalande omstart i karriären, som en återkomst till ”Riket” kanske. Man får ta ”det onde med det gode”.

Se mer. Tre andra filmer av Lars von Trier som väckt häftig debatt: ”Breaking the waves” (1996), ”Idioterna” (1998), ”Nymphomaniac 1-2” (2013).

Läs fler filmrecensioner i DN

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: