Fleet Foxes har återupptäckt popmusikens kraft

22 september 2020

Fleet Foxes var så fruktansvärt samtida 2011 att de blev nästintill omöjliga att lyssna på ett år senare. Detsamma kan sägas gälla det mesta i den här hastigt uppflammande indiefolk-genren, de som kavlade upp byxbenen, hissade upp gitarrerna, sjöng stämmor i kvinter och terser, skippade allt vad raka fyrfyra-komp hette (och detta hat mot hi-haten) och namndroppade influenser från Västafrika. Åh, det var så bra. Men så outhärdligt i längden.

Fleet Foxes gick på många sätt längst i sina försök, kanske inte musikaliskt, men med stämningar som ekade av brådmogen andlighet och en rätt påfrestande nostalgi och naturromantik som man faktiskt inte kan bottna i när man är 21 år gammal. Jag tyckte inte om debuten, smälte fullkomligt inför uppföljaren och tappade helt intresset kort därpå. När de efter sex år lyckades få ur sig en skiva till (”Crack-up”, 2017) var det inte många som brydde sig. Och det var också en avig skiva, uppenbart avsedd att testa publikens gränser. Den är mest jobbig med sitt symfoniska anslag.

Det är onekligen tillkämpat att bandet utan förvarning släpper ett nytt album exakt kl 15.31 den 22 september – då höstdagjämningen infaller – men samtidigt en monumental lättnad att inse att det är ett på många sätt pånyttfött band som träder fram ur skuggorna. Den kvalmiga andligheten är borta, liksom de tvångsmässiga försöken att krångla till varje låtstruktur. Om Fleet Foxes i början framstod som ett kollektiv är det mer sångaren och låtskrivaren Robin Pecknolds band i dag. Han har producerat själv, hans röst står i centrum och det är hans kriser, tankar och referenser som präglar texterna.

Men ”Shore” är också resultatet av en gemensam insats. Det här är ett band som återupptäckt popmusikens kraft och dykt djupt ner i Brian Wilsons och Beach Boys målarlåda för att kunna måla med de flödigaste akvarellfärgerna. Hi-haten är tillbaka och i många låtar hittar de till och med ett fint rullande sväng som driver på bakom ljudsjoken. Låtarna klockar i snitt in på popformatets idealiska 3.50.

Bara en sådan sak.

Bästa spår: ”Can I believe you” och ”Young man’s game”

Läs mer om musik och fler texter av Po Tidholm

Skriv en kommentar

Fleet Foxes har återupptäckt popmusikens kraft

22 september 2020

Fleet Foxes var så fruktansvärt samtida 2011 att de blev nästintill omöjliga att lyssna på ett år senare. Detsamma kan sägas gälla det mesta i den här hastigt uppflammande indiefolk-genren, de som kavlade upp byxbenen, hissade upp gitarrerna, sjöng stämmor i kvinter och terser, skippade allt vad raka fyrfyra-komp hette (och detta hat mot hi-haten) och namndroppade influenser från Västafrika. Åh, det var så bra. Men så outhärdligt i längden.

Fleet Foxes gick på många sätt längst i sina försök, kanske inte musikaliskt, men med stämningar som ekade av brådmogen andlighet och en rätt påfrestande nostalgi och naturromantik som man faktiskt inte kan bottna i när man är 21 år gammal. Jag tyckte inte om debuten, smälte fullkomligt inför uppföljaren och tappade helt intresset kort därpå. När de efter sex år lyckades få ur sig en skiva till (”Crack-up”, 2017) var det inte många som brydde sig. Och det var också en avig skiva, uppenbart avsedd att testa publikens gränser. Den är mest jobbig med sitt symfoniska anslag.

Det är onekligen tillkämpat att bandet utan förvarning släpper ett nytt album exakt kl 15.31 den 22 september – då höstdagjämningen infaller – men samtidigt en monumental lättnad att inse att det är ett på många sätt pånyttfött band som träder fram ur skuggorna. Den kvalmiga andligheten är borta, liksom de tvångsmässiga försöken att krångla till varje låtstruktur. Om Fleet Foxes i början framstod som ett kollektiv är det mer sångaren och låtskrivaren Robin Pecknolds band i dag. Han har producerat själv, hans röst står i centrum och det är hans kriser, tankar och referenser som präglar texterna.

Men ”Shore” är också resultatet av en gemensam insats. Det här är ett band som återupptäckt popmusikens kraft och dykt djupt ner i Brian Wilsons och Beach Boys målarlåda för att kunna måla med de flödigaste akvarellfärgerna. Hi-haten är tillbaka och i många låtar hittar de till och med ett fint rullande sväng som driver på bakom ljudsjoken. Låtarna klockar i snitt in på popformatets idealiska 3.50.

Bara en sådan sak.

Bästa spår: ”Can I believe you” och ”Young man’s game”

Läs mer om musik och fler texter av Po Tidholm

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: