Florence Valentins återförening är ett stort frågetecken

20 november 2020

Vad hade 21-åriga Haningepunkaren och upprorsmakaren Love Antell egentligen tyckt om den numera 40-åriga artistens liv och karriärval? Då: En kaxig underdog som sparkade mot kapitalet. Sen: ”Så mycket bättre” och ”Sommarkrysset”.

Nåja, däremellan har Antell haft en hyfsad solokarriär, där de politiska ambitionerna på 2015 års ”Barn av Amerika” blev relevanta mitt under den stora flyktingvågen.

Nu har nostalgin drabbat Love Antell och hans band. Redan i fjol betade man av återföreningsturnén, nu kommer albumet. Varför, är en fråga många återförenande grupper bör ställa sig själva – Florence Valentin inget undantag.

Själv ser jag inte svaret. Det har säkert varit kul för de invigda att snacka minnen i studion men som album saknar ”Det var en gång” helt samtidstäckning. Inledande titelspåret med blås och kör är säkert medryckande i en livekontext och dubbiga ”Bom-bom-bom-bomb”, med Johan Rensfeldt från Movits! på sångrap, är åtminstone ett försök till en uppdaterad ljudbild. På andra, som ”Tävla!!!” och gladpoppiga ”Genom sånt”, gör de mest covers på sig själva. Vilket i sin tur är ett eko av Thåström och tidiga Håkan. Som i sin tur är eko av… ja, ni förstår.

Stockholmsskildringarna som blivit Antells signum har smyckats med tidstypiska klimatstrejker och rader som ”en västerortkid på en hackad Voi”. Men med en Voi kommer man som bekant inte tillräckligt långt. Florence Valentins återförening är ett stort frågetecken.

Bästa spår: ”Zombies

Läs mer om musik och fler texter av Kajsa Haidl

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: