Först på slutet blir hyllningen till Avicii något som för publiken samman

02 december 2021

I DN-journalisten Måns Mosessons just utgivna ”Tim: biografin om Avicii” finns en scen där Tim Bergling berättar för en av sina närmaste vänner att han äntligen känt sann glädje. När han fick tala om för hela världen att han aldrig mer skulle göra en turné var han, för första gången, riktigt lycklig.

Mot den bakgrunden framstår valet att ordna just konserter till Aviciis minne som lite märkligt. Han själv hatade ju att stå på scen. Kanske är det också därför som den första ”Together for a better day” annonserats som en spelning, men i själva verket visar sig vara en prickfritt producerad SVT-sändning. Vad Bergling tyckte om att vara med i tv har ju ingen sagt något om.

Arenan tidigare känd som Globen är utstyrd till tänderna, med en scen i flera delar och Kungliga filharmonikerna som lyxig fond. Alla akter har fått noggranna instruktioner i vilken kamera de ska spänna blicken. Zara Larsson, Tusse, Miram Bryant, Jireel, Jelassi och ungefär tio till namnkunniga artister placerar sig följsamt på precis den plats som produktionen anvisat dem. Konferenciererna Someya Gutale och Edvin Ryding, känd från Netflix-succén ”Young royals”, vänder sig först och främst till den som följer evenemanget hemifrån soffan.

Man kan betrakta valet av tilltal som rationellt. Avicii arena rymmer bara ett tiotusental och arrangerande Tim Bergling foundation vill förstås sprida sitt budskap om ökad kunskap och öppenhet om ungas psykiska ohälsa till så många som möjligt. När Greta Thunberg dyker upp på jumbotronen och läser ett inövat tal på engelska (!) passeras dock något slags gräns. Som publik känner man sig mer som en påkostad kuliss än som del av den gemenskap evenemanget säger sig vilja skapa.

Att kvällens dragplåster Håkan Hellström framför så lite som en enda vers, ur ”Mitt hjärta är ett jordskred”, måste tyvärr också föras in på minuskontot. Det är faktiskt obegripligt hur man kan vara så snål mot en publik som är här för en god sak. Mer generösa är i så fall Amason, som alltid imponerande stilsäkra i uttrycket och med en musikalitet som spelar i en egen liga bland svenska popakter. Deras två känsliga covers utgör en av arrangemangets höjdpunkter.

Den andra står redan nämnda Jireel och Jelassi för, när de tillsammans med A36, Ricky Rich och Mona Masrour framför en ny låt specifikt skriven för ändamålet. Dessa fem får gärna framöver ge Amason en match om vilken som är Sveriges raraste supergrupp.

Efter knappa två timmar sätter sedan äntligen Galantis hyllnings-set till Avicii arenapubliken i fokus. Komplett med maxad pyro låter de egna produktioner smälta samman med den saknade vännens största hits. Resultatet blir en påminnelse om effektiviteten i den EDM-våg som somnade in ungefär samtidigt som en av dess främsta stilbildare beslutade att lämna jordelivet. För framtida upplagor av detta utlovat återkommande evenemang bör arrangörerna ta fasta på den livsbejakande houseduons exempel. Precis så bör nämligen Avicii hyllas, med publikens blickar vända mot varandra i stället för mot en skärm.

Läs fler konsertrecensioner och andra texter av Sara Martinsson

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: