Franska Trion är bäst när de spelar med öppna spjäll

27 oktober 2020

Franska Trion jobbar i grova drag två uttryck. Det ena är nyskapande svensk rockpoesi på pianotrio. Det andra är tillbakablickande genremusik som flörtar med swing, Morricone och halvleksmusik under en hockeymatch. Jag är inte så himla road av de där pastischerna, associationerna går allt som oftast till Lars Demian, Carl-Johan Wallgren, Gerhard Hoberstorfer och andra svenska män med alldeles för uppknäppta skjortbröst som simulerar fransk hjärtesorg.

Egentligen är Matti Ollikainen alldeles för bra för att förtjäna de där jämförelserna. Han sjunger underbart ljust och känsligt, som vore han barn till John Holm och Kjell Höglund och är en strålande pianist med stor bredd, vilket inte minst hörs i tolkningen av bandet Amasons senaste album eller de gånger jag hört honom spela jazz. Men han går vilse bland klyschorna ibland.

”Är det konstigt?” är den första skivan trion gör sedan den tidigare trummisen Thommy Larsson hastigt gick bort våren 2019. Hans trumspel saknas, men i övrigt låter bandet som vanligt. Bäst är det när Ollikainen hamrar fram låtarna och det spelas med öppna spjäll, i konstrast till röstens vekhet och de fina, fina texterna.

Bästa spår: Du och jag och ditt mörker, Sommarstuga

Läs mer om musik och fler texter av Po Tidholm

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: