Fredrik Strage: Min vän Metal-Christoffer hotar freden och friheten

22 november 2019

”Det går bra för musikjournalisten Fredrik Strage just nu”, skrev Aftonbladets ledarsida i måndags. ”Jajamensan”, tänkte jag. ”Kite spelar ju på Operan den här veckan.”

Texten handlade dessvärre inte om den småländska synthduon. Aftonbladet påstod att det var ”jackpot” för mig att Socialdemokraterna, som jag röstade på för att stoppa Sverigedemokraterna, har sänkt skatter för att blidka Centerpartiet (som jag egentligen ville rösta på). Tyvärr tjänar jag inte tillräckligt mycket för att, som Aftonbladet insinuerar, beröras av den avskaffade värnskatten. Men även om stålarna regnade över mig skulle jag inte betrakta det som en ”jackpot” om SD samtidigt blev största parti.

Just nu finns dock en större fara. En illvillig kraft som riskerar att slita sönder samhället. Ett hot mot fred, frihet och godhet. Jag talar givetvis om min så kallade vän Metal-Christoffer, som fått sitt namn av att han är en obildad hårdrockare. Förra veckan gick han till attack mot mitt svenska favoritband på tidningen Arbetets kultursida. Under rubriken ”Vi har passerat anständighetens gränser när det gäller Kite” spottar han på den bästa svenska elektroniska popgruppen någonsin. Deras nerviga harmonier och maffiga arrangemang avfärdas som ”meningslöst mjäkig synth”.

Smaken är som baken, särskilt om man är ett arsl... förlåt, till skillnad från Metal-Christoffer tänker jag hålla en god ton i den här debatten, så jag nämner bara att han i sin enfald flera gånger blandat ihop discoguden Giorgio Moroder med eurodiscoartisten Günther. Däremot är det ett absurt påstående att Kite skulle få ”oceaner” av utrymme i medierna. De har knappt spelats i radio, gjort få intervjuer och sällan recenserats (eftersom de inte gjort någon fullängdare, bara sex EP). Som Sveriges förmodligen främsta Kite-expert (jag själv) skrev härom året: ”Diskrepansen mellan Kites briljans och brist på berömmelse är så stor att den nästan blivit gruppens signum.”

Läs mer: Pophemligheten Kite intar Kungliga Operan 

Det är förstås anmärkningsvärt att en grupp som haft så låg profil får Operans server att kollapsa av publiktrycket när biljetterna släpps. Och det sker två gånger! Radio, tv och tidningar som nämner det gör en helt rimlig nyhetsvärdering. Men begriper Metal-Christoffer det? Nej, han klagar i stället på ”Kite-dominansen som sprutlackerar oss alla rakt i nunan” och ”en evigt sändande propagandaplattform med Fredrik Strage som Führer”.

Det sistnämnda låter förvisso trevligt men det vore riskabelt att, som Metal-Christoffer föreslår, blåsa liv den gamla konflikten mellan synthare och hårdrockare. De två subkulturerna låg i luven på varandra under första hälften av åttiotalet och försonades tack vare överlappande idoler som Ministry och Nine Inch Nails. Syntharna och hårdrockarna tror inte att de någonsin kommer att börja slåss igen. Det trodde inte heller de etniska och religiösa grupperna i det forna Jugoslavien. Men allt som krävdes för att ett helt land skulle kollapsa i krig och folkmord var välriktad propaganda från hatmånglare som Metal-Christoffer.

Sådana tendenser måste stoppas tidigt. I fredags drabbades Metal-Christoffer av så kallad instant karma när han åkte på hårdrockskryssningen Rock the Boat för att se Turbonegro, ett band som jag också älskar. Att stagedivea under en Turbonegro-spelning på en Finlandsfärja är en lika självklar ritual som boksignering under DN:s litteraturkryssning. Men när Metal-Christoffer kastade sig från scenen blev han upptäckt av en vakt som av allt att döma hade läst Arbetets kultursida. Vakten nitade Metal-Christoffer. Kanske var det en överreaktion men jag vill ändå rikta ett tack från Sveriges synthare till Silja Galaxy.

Läs fler krönikor av Fredrik Strage 

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: