Giuseppe Tartini lyfts äntligen fram ur Vivaldis skugga

04 april 2020

En natt 1713 i Padua drömde Giuseppe Tartini om att han gjorde en pakt med djävulen. Han fick allt som han önskade sig. Bland annat gav han djävulen sin fiol för att se om han kunde spela:

”Hur stor var inte min förvåning över att höra en sonat så underbart vacker, spelad så konstfullt och intelligent, som jag aldrig hade kunnat föreställa mig i min djärvaste fantasi. Jag kände mig hänförd, förflyttad, förtrollad: jag tappade andan, och jag – vaknade. Omedelbart grep jag tag i min fiol för att åtminstone delvis hålla kvar intrycket från drömmen. Förgäves!”

Tartini hade erfarit en musik på en helt annorlunda nivå än han tidigare hade hört. Hans eget resultat, som inte kom i närheten blev ändå den berömda ”Djävulsdrill-sonaten”. Och hans dröm sällade sig till de historier som ledde fram till 1800-talets fascination över Goethes drama om Faust. En tid i våldsam förändring som sökte gestaltningar av samspelet mellan det destruktiva och det kreativa.

Till dem som bidrog hörde Berlioz, Schumann, Liszt och Gounod. Berättelser om djävulspakter som traderades vidare in i 1900-talets populärmusik av blueslegender som Robert Johnson och rockband som The Rolling Stones. Eller fioltävlingen i ”The devil went down to Georgia” med The Charlie Daniels Band.

Orsaken bakom Tartinis dröm om sin batalj med djävulen kan kanske förklaras med att han var en erkänt skicklig fäktare. Men än mer med att han var en fiolklangens trollkarl och alkemist och ute efter att förstå och bemästra dess innersta hemligheter.

Under sitt yrkesliv i Padua, där han var verksam som kapellmästare, violinvirtuos och tonsättare, bedrev han också vetenskapligt experimentella studier av klangbildning, ornamentik och akustik. Något som inte bara gjorde honom till en av sin tids mest betydande musikteoretiker. Utan som också färgade hans egna kompositioner - vilka omfattar inte mindre än 160 violinkonserter!

Att denna originella musikpersonlighet kommit att stå så helt i skuggan av den äldre Vivaldi är en gåta. Vilket nu den formidabla inspelningen med violinisten Chouchane Siranossian och Venedigs barockorkester under ledning av Andrea Marcon vill råda bot på. I fem violinkonserter uppträder här något helt annat än de rafflande teatrala världar som Vivaldi var en sådan mästare i att framkalla.

Hos Tartini riktas fokus inåt, mot fabricerandet av den enskilda tonen, ibland så ornamenterad att melodin liksom löses upp i ett gnistregn av drillar, som i Violinkonserten i e-moll. Eller mot en mera naket talande karaktär som får drag av inre monolog, som i Violinkonserten i G-dur.

Med sina poetiska motton i partituren föregår också Tartini den tidiga romantikens vision om en sammansmältning mellan dikt och musik. Det kan vara ett par ord, som  ”Älskade skugga, även jag...” i Violinkonserten i d-moll. Eller en hel harang, som i den sjungande Violinkonserten i A-dur: ”Hasta bittra tårar till bäckar, källor, floder tills min sorg har sinat.”

Bästa spår: ”Violin concerto in e-minor”

Läs fler musikrecensioner av Martin Nyström, till exempel om hur vår tid ropar efter Schumanns musik.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: