”Gränslandet” dag 1: Uppskattat publikfrieri på gott och ont

17 augusti 2019

Att flytta den klassiska musiken från de traditionstyngda konserthusen till andra mer avslappnade miljöer har varit en stark trend de senaste åren. När minifestivalen Gränslandet intar Södermalms största sommarklubb för tredje året i rad är det uppenbart att det är ett format som fungerar och uppskattas. Publiken är stor och varierad, medelåldern är visserligen högre än en vanlig fredagskväll på Trädgården men den är ändå mycket lägre än på Berwaldhallen.

Den första av årets två festivaldagar inleds med två orkesterverk av Philip Glass, ett kongenialt val eftersom hans minimalism är besläktad med den techno som ibland spelas på Trädgården. Symfoniorkesterns samtliga instrument är försedda med mikrofoner – musiken når publiken genom mäktiga högtalare som tävlar med tågen som ljuvligt rullar förbi då och då över bron ovanför oss.  

Först får vi Philip Glass första violinkonsert, ett av hans mest omedelbara och lättillgängliga verk. Norska Guro Kleven Hagen spelar fint men kan inte rå för att hennes mikrofonförstärkta violin ibland låter lite skarp och burkig. Ett starkt framförande likväl.

Ännu mäktigare är Glass sjätte symfoni som kommer därefter. Den tonsätter Allen Ginsbergs storslagna dikt ”Plutonian ode” från 1978, ett fascinerande ångestskri om kärnkraftens faror. Intressant att höra just nu, med tanke på tv-serien ”Chernobyl” och den allmänna oron för planetens framtid. Elisabeth Meyer från Kungliga Operan imponerar stort med den krävande sopranstämman.

Symfoniorkestern spelar avslutningsvis ett potpurri av musik från ”Star wars”-filmerna. Inte jättekul, men lite publikfrierier kan man väl kosta på sig, antar jag. En annan sorts publikfrieri blir det när David Huang framför en ”tyst konsert” med en tekniskt avancerad övningsflygel vars toner inte klingar i själva instrumentet utan går direkt till ett ljudsystem som sänder ut dem till de 120 trådlösa hörlurar som delas ut. 

Eftersom hörlurarna inte räcker till alla som vill lyssna blir många uteslutna, lite ironiskt eftersom hela satsningen syftar till att radera den elitism som omgärdar klassisk musik, men här uppstår en ny.

Själva musikupplevelsen – Bachs ”Goldbergvariationer” i ett dugligt framförande – är som att lyssna på en skivinspelning i hörlurar. Upplevelsen av att höra musik tillsammans med andra, konsertformatets kanske främsta kännetecken, blir förminskad. Så experimentet känns mer som en gimmick än något för framtiden. Festivalen Gränslandet kan dock ha en hur lång framtid som helst.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: