Greta Thurfjell: Därför blev ”Game of thrones”-slutet en besvikelse

20 maj 2019

Varför tittar man på ”Game of thrones”?

De lurade in oss med drakar och bröst, inte sant? Och med löftet, infriat en första gång i slutet av första säsongen, om att vem som helst kunde dö. Sedan blev det världens största tv-serie, kanske började man titta för att alla andra tittade, för att man ville vara med. Sedan upptäckte man – jag – att det fanns fler skäl.

Inget av dem var att det, som så många av tiotalets tv-serier kallats, var så ”otäckt aktuellt”. Visst går det att läsa in alla möjliga samtidsparalleller i den fiktiva världen Westeros om man så vill – närmast till hands ligger väl teorin om ”Game of thrones”, långt mer än den bokserie av George R R Martin som serien bygger på, som en allegori för klimathotet. Men efter att Arya Stark redan i den sista säsongens tredje avsnitt seglat in som en Westeros Greta Thunberg och med ett simpelt handgrepp (”luring!”) huggit ihjäl den globala uppvärmningen, förlåt, Nattkungen, tappade den läsningen av serien liksom sin mening. Nattens konung var ett hot, men han var inte hotet. Hotet visade sig vara en kvinna. 

Läs mer: Fem frågor vi måste få svar på i ”Game of thrones”-finalen 

Låt er inte luras av de reservationslöst kritiska – ”Game of thrones” har under den nu avslutade åttonde säsongen sprängt alla gränser för vad en tv-serie kan vara. Varenda replik är laddad med mening och symbolik (förutom kanske Euron Greyjoys ”I’m the man who killed Jaime Lannister”), allt står på spel i alla delar av världen, scen efter scen är så andlöst vacker och så dyr att man nästan ser pengasäckarna i utkanten av bilden. Ja, det märks att de inte sparat på nästan någonting – kostym, scenografi, ljud-, ljus- eller specialeffekter.

Bara på berättelsen.

Anledningen till att så många fans av detta tiotalets stora populärkulturella fenomen blev besvikna på karaktären Daenerys Targaryens utveckling är inte att de är dumma. Alltså, vissa är det. Gång på gång har drakdrottningen varnat för hur hur hon ska ”ta det som är mitt med eld och blod” – en nio ord lång sammanfattning av det näst sista avsnittet, ”The bells” – och hon har i tidigare säsonger bränt häxor, bränt trollkarlar, bränt slavägare, bränt samtliga ledare för dothraki-folket, bränt sin pojkväns bästa väns familj. Men under alla tidigare säsonger har tittaren uppmuntrats vara på Daenerys sida. Tyrion Lannister säger det själv i seriens allra sista avsnitt: ”Vart hon än går dör onda män, och vi hejar på.” För ni gillar väl inte slavägare, patriarker, eller män som pratar nedsättande om kvinnan vi lärt er att älska, har serieskaparna viskat i våra öron.

Daenerys Targaryen i det sista avsnittet någonsin av ”Game of thrones”. Foto: HBO Nordic

Tills viskningarna utan förvarning bytte tonläge, och med dem männen runt Daenerys. Plötsligt var hon inte längre räddaren i nöden, the princess that was promised, den rättmätiga drottningen. Plötsligt var hon bara galen. Inte utan förvarning, men utan tillräcklig karaktärsutveckling för att tittaren skulle känna såsom tittaren känt tidigare under seriens gång: ”Jag skulle inte reagera som hon, men jag förstår varför hon reagerar som hon.” Såsom tittaren har känt inför så många av ”Game of thrones” bästa, mest sammansatta, välutvecklade karaktärer. Man måste inte tycka om dem. Man vill bara förstå dem.

Varför tittar man på ”Game of thrones”? Kanske är det för löftet om att vi kommer att få svar, och att vi kommer få en chans att förstå svaren vi får.

I den sista säsongen har man inte fått en chans att förstå någonting. Varför lämnade Jaime Lannister sin räddning Brienne för att vara med sin syster Cersei, förutom för att vi skulle få se syskonparet dö i varandras armar? Varför bestämde sig Arya Stark i sista stund för att överge sin dödslista, förutom för att det var trevligt att hon överlevde? Varför har Tyrion Lannister, genom hela serien vida omtalad som Westeros stora smartskaft, gett sin drakdrottning så usla råd, förutom för att klyftan mellan drottning och hand skulle vidgas? Varför har nya, glädjedödande Bran Stark varit så värdelös fram till det ögonblick då han blir en lysande kung? Och varför dog Nattkungen utan att man någonsin fått veta något om hans motiv?

Nästan allt som har hänt hade kunnat passera smärtfritt, rentav mästerligt, om det bara hade funnits en trovärdig andra akt mellan introduktionen och fallet. I stället är det som att allting plötsligt bara händer.

Jag återkommer till Nattkungen eftersom hans (för) tidiga död var en chock, inte bara för tittarna utan också för serien i sig. I George R R Martins böcker finns Nattkungen bara som en mytisk figur från tiden då muren i norr byggdes, men i ”Game of thrones” har han spelat en avgörande om än mystisk roll.

Läs mer: Så fyller du tomrummet efter ”Game of thrones” 

Det allra första som händer, i seriens första avsnitt, är att en man från murvaktarklubben snubblar över ett intrikat mönster av stympade kroppsdelar under ett uppdrag norr om muren. När han ska visa sina bröder det makabra fyndet är det borta. Sedan dyker de blåögda, odöda varelserna upp. Han är den enda som lyckas fly, bara för att tillfångatas och avrättas av Ned Stark för desertering, men innan han dör berättar han om vad han har sett. Ned Stark tror honom inte, vill inte tro honom, the white walkers har inte synts till på tusentals år. Men vi tittare vet att något är i görningen bortom muren. Och att det kommer att spela roll.

Det är nattens konung som har skapat de odöda i det första avsnittet eftersom han skapat allihop. När han dör dör inte bara varenda odöd utan också tv-seriens magiska kärna. Att han förvandlades till issplitter säger något om vad ”Game of thrones” hade kunnat vara, och om vad ”Game of thrones” blev. 

Varför tittar man på ”Game of thrones”? Kanske är det för löftet om att det finns något mer, något magiskt och mystiskt som skiljer Westeros från västvärlden, som gör tiden då serien utspelar sig till något annat än helt vanlig medeltid. 

Inte nödvändigtvis för att vi önskade oss det, utan för att serien hela tiden sade oss att det var viktigt. Att vi skulle lägga de återkommande avancerade kroppsdelskonstverken på minnet, intressera oss för var Nattkungen och hans armé kom ifrån och vad de egentligen ville – bara för att sedan, i sista stund, berätta för oss att de inte ville något särskilt. Att magin och mystiken inte var något som inte kunde besegras med en välriktad dolkstöt.

Och apropå dolkstötar. Jon Snow har under hela den sista säsongen burit på en konflikt mellan sitt äcklade ansiktsuttryck och sin enda replik – ”you are my queen” – och till slut lyckas han kombinera de två och döda sin drottning, älskarinna och faster. Inte heller det skänker honom någon frid, vissa män är dömda till ett liv av dystra grubblerier med sin snövita hund som sällskap, men när Daenerys sista levande drakbarn mycket insiktsfullt bränt upp Järntronen (”den här stolen har inte gjort en människa glad!”) kan en ny era i Westeros ta vid.

Inte riktigt demokrati, hur progressiv Samwell Tarly än må vara, men ett upplyst kungadöme med en allvetande om än något apatisk kung. Så många av de karaktärer vi en gång lärde oss älska lever än. Och de får ägna sig åt det deras hjärtan vill! Arya Stark skolar om sig till världsomseglare, Sansa Stark till drottning över Norden, Brienne till historieskrivare över sin döda expojkvän. Tyrion Lannister, ny hand till den nya kungen, får städa upp i mötesrummet.

George R R Martin, som sedan länge ligger efter tv-serien i sitt bokskrivande men har gett serieskaparna D B Weiss och David Benioff några hjälpsamma råd, har beskrivit slutet som ”bitterljuvt”. Det är sant om den sista säsongen, men knappast om det sista avsnittet – Daenerys Targaryen dör snabbt och smärtfritt, och vi som snabbt fått ställa om till att hon var ond, ursinnig och galen hejar på. 

Läs mer: Vad kan du om ”Game of thrones”? 

Man ska kanske inte lägga alltför stor vikt vid sådant som händer i ”Game of thrones” första avsnitt, med tanke på hur serieskaparna sedan dess har reviderat och omformat och gjort historien till en annan. Ändå är det närmast oundvikligt. Den allra första replik som yttras i serien handlar om urfolket, vildlingarna, som bor norr om muren: ”Vad hade du väntat dig? De är barbarer.” 

Under hela den sista säsongen har jag tänkt att det lika gärna hade kunnat vara serieskaparna som talade till tittarna. Weiss och Benioff har, ända sedan serien gick om och utanför böckerna, förlitat sig mer på chock och grandiosa stridsscener än på mångbottnade, trovärdiga relationer mellan människor. Vi tittare visste från början att människan kunde vara en barbar, kanske till och med att serien skildrade särskilt barbariska exemplar. Lockelsen låg i möjligheten att förstå en barbars handlingar – vilket gör det omöjligt att längre se barbaren som en sådan.

Nu är alla barbarer döda eller omvända. Få frågor återstår om hur det ska gå framöver – jättebra! – men desto fler om hur vi faktiskt kom hit.

Varför tittar man på ”Game of thrones”? När det nu efter åtta år är över befarar jag att de som skapade serien aldrig riktigt kom på ett bättre svar än drakar och bröst.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: