Greta Thurfjell: Man överger inte sitt favoritband bara för att de slutat vara bra

21 februari 2020

Julian Casablancas, något knubbigare än i sina glansdagar, har på sig en anskrämlig serietidningskostym. Han sjunger omväxlande som en kratta och lika vårdslöst perfekt som på debuten ”Is this it” från 2001. Runtomkring honom står ett välbekant gäng och manglar på sina instrument. 

Millennieskiftets stora indiehopp, New York-bratsen i The Strokes, gör en bejublad spelning på ett kampanjmöte för Bernie Sanders. Ljudupptagningen är förfärlig, men jag ser hela timmen. Det är underbart.

Nästa dag hör min bästis av sig och frågar om jag har hört deras nya singel, ”At the door”. ”Vet inte om den är så bra, men den träffar en sweet spot hos Strokes-älskare som vi”, skriver hon och sammanfattar i en enda mening min känsla för alla mina gamla favoritband. Man överger dem inte bara för att de har slutat göra bra musik. Har man en gång börjat lyssna på ett band fortsätter man till sin dödsdag. Det är en fråga om lojalitet. 

I just fallet The Strokes är det inte ens särskilt betungande – jag tycker verkligen att ”Angles” från 2011 är en jättebra skiva, för att inte tala om 2006 års ”First impressions of Earth”, som av hela världen anses vara en kolossal flopp men i själva verket innehåller en hel rad av bandets bästa låtar. (Det senaste albumet, 2013 års ”Comedown machine”, är mer ojämnt men har å andra sidan det snyggaste omslaget sedan debuten.)

Han är inte 41, gift och pappa, han är 23 och världens coolaste sångare.

I The Independent läser jag en artikel om tillblivandet av just ”First impressions of Earth”. Skribenten är inte nådig mot albumet: ”På fem år gick de från rockens framtid till The Rolling Stones för millennials.” Eftersom jag själv är millennial vet jag inte så mycket om The Rolling Stones, men förolämpningen tycks till och med i mina ögon falla platt – så mycket har jag förstått som att de fortfarande har ett och annat fan där ute.

Men det är inte alltid fullt så lätt att hitta lojaliteten inom sig. Morrissey, till exempel, har inte utfört särskilt många musikaliska eller moraliska stordåd på sistone. Ändå lyssnar jag lydigt på singeln ”Love is on its way out” när den släpps i slutet av januari. För ett par år sedan kunde jag inte sluta spela den märkliga singeln ”Spent the day in bed”, och när skivan ”Low in high school” sedan kom förhäxades jag av ”Home is a question mark”. 

Jag blir glad av tanken på att han fortfarande finns, hur tokig han än blivit på gamla dar (eller rättare sagt alltid varit). Precis som jag alltid drabbas av olidlig separationsångest när en roman, film eller tv-serie jag älskar är på väg att ta slut vill jag att mina favoritband bara ska pågå, liksom lite i bakgrunden, i all evighet.

Man överger inte Kanye West trots att han tidvis beter sig en smula underligt. Man överger inte Depeche Mode för att det var nitton år sedan de släppte en bra skiva. Man överger inte Kent bara för att de lagt ner och vägrar återförenas. Som med en kär barndomsvän, eller en tjurig gammal släkting, får man vackert ta sitt sociala ansvar och fortsätta höra av sig. Eller, snarare, finnas där för dem när de hör av sig och har hamnat i knipa.

Den sista låten The Strokes spelar på kampanjmötet är ”New York city cops”. Ett helt gäng Bernie-supportrar har tagit sig upp på scenen, och med dem ett gäng surmulna poliser som inte är på rockhumör. ”New York city cops, they ain’t too smart”, sjunger Julian Casablancas och ramlar rakt in i en polis. Han skrattar. Ingen tid har gått. Han är inte 41, gift och pappa, han är 23 och världens coolaste sångare. Han vet det, och jag vet det, jag också.

Läs mer:

Greta Thurfjell: Därför går Bernie Sanders hem hos kändisarna

The Strokes dragplåster på Sanders kampanjmöte

Läs fler krönikor och andra texter av Greta Thurfjell 

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: