Grimes har råd att ta verkliga risker

21 februari 2020

Pengar radikaliserar. Det är lite av ett underbelyst faktum, ofta talar man bara om avsaknaden av pengar som en faktor i att människor drivs till extrema beteenden. Men även tillgång gör något med sinnet. Särskilt hos den som har så mycket att den inte behöver mer. Eller hos den som saknar ansvar för rikedomarna, som bara kan leva omfamnad av dem.

Oftast gör dessa människor inte konst. Det är beklagligt. Claire Boucher, Grimes, är ett välsignat undantag.

Man kan säkert reagera på att en text om en kvinnlig artists nya album handlar om hennes killes pengar. Men då bör man påminna sig själv om att Boucher inte är ihop med vem som helst. När den snart trettiotvååriga kanadensiskan 2018 klev ut på Met-galans röda matta med sin pojkvän Elon Musk ändrade hon i ett slag utgångspunkten för hur publiken läser hennes artisteri.

”Det är ledsamt att kärlek som är något så fint samtidigt är det som fuckar upp min karriär”, har hon sagt om beslutet att göra relationen med techmiljardären offentlig. Hon må ha en poäng i att vissa rättrogna fans nu betraktar henne som en svikare. Samtidigt har förhållandet med Musk gett henne oändliga möjligheter till självförverkligande. ”Miss Anthropocene” är den första utbetalningen av investeringen.

Titeln, en lek med orden ”misantrop” och ”antropocen”, syftar på den fiktiva gestalt som guidar lyssnaren genom de tio spåren. ”Alltid naken, gjord av elfenben och olja” har Boucher beskrivit den klimatförändringarnas Voldemort som är avsändare av den historia om jordens undergång som hon vill berätta.

Positionen är en lek med negativitet. Att Nine Inch Nails finns med som en kraftig influens, och att delar av soundet för tankarna till grunge i allmänhet, Hole i synnerhet, är passande. Samma nihilistiska ansats och dragning till mörka stämningar fanns i den alternativa rocken från slutet av 90-talet.

Att den sedan rent estetiskt är en smak för ett fåtal är lite av en annan fråga i sammanhanget. Spår som drar inspirationen till sin spets, som ”My name is dark” och ”You’ll miss me when I’m not around”, låter skit.

Men ideologiskt passar de in. Även om de experimentella elektroniska kompositionerna med sockersöta melodier som varit Grimes främsta kännetecken fortfarande finns där har de i mångt och mycket fått ge vika för ett mindre komplicerat uttryck. I ”Delete forever”, med sin akustiska gitarr och sin trumpetslinga, låter hon som vilket indieband som helst. Till överraskande lyckat resultat.

På sitt femte album är Grimes mindre nytänkande producent, mer konventionell popartist med ett okonventionellt koncept: att skildra en brinnande planet som något lustfyllt.

En sådan radikal hållning, om än bara som konstnärligt grepp, är ett risktagande i den del av den liberala amerikanska kultursfären som hon rör sig i. Vissa kommer att tolka henne som klimatförnekare.

Men Grimes har inte längre något anseende att förlora. Och med arvtagaren till Musks imperium i magen har hon dessutom framtiden säkrad. Om inte det är en perfekt utgångspunkt för gränslöst skapande så vet inte jag.

Bästa spår: ”Delete forever”

Läs fler musikrecensioner av Sara Martinsson, till exempel om Halseys försök att göra musik om vad som får människor att agera mot allt förnuft.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: