Hanna Eklund: Se människan som sitter framför dig – där är demokratins kärna

21 maj 2019

Vad krävs för att kunna leva ett demokratiskt liv i dagens Europa? Främlingsfientliga och nationalistiska partier har börjat organisera sig för att vinna stort i EU-parlamentsvalet. Deras framfart – Rassemblement National, La Lega, Sverigedemokraterna – beskrivs ofta som ett hot mot Europas demokratiska system. När sådana partier i allt högre grad inleder strategiska samarbeten; arrangerar konferenser, samordnar valkampanjer och bildar nya grupper i EU-parlamentet, upplever många att europeisk demokrati utsätts för ett yttre hot.  

EU-parlamentsvalet är ett tillfälle att reflektera över vad framtidens europeiska demokrati behöver för att överleva. Vari hotet mot Europas demokratier egentligen består. Men i stället för att stirra oss blinda på totalitärt nationalistiska partiers framfart borde vi rikta blicken inåt. Vad har hänt med demokratins minsta beståndsdel, människan, och hennes möjlighet att vara demokrat? 

Från en fängelsecell på den italienska ön Ventotene år 1941 skrev Altiero Spinelli och Ernesto Rossi en text om hur ett demokratiskt levnadsätt aldrig mer ska kunna hotas av totalitär nationalism i Europa. Spinelli och Rossi var antifascister och aktiva i den italienska motståndsrörelsen under andra världskriget. Ventotenemanifestet, som texten har kommit att kallas, skrevs på cigarrettpapper och smugglades ut ur fängelsecellen till det italienska fastlandet, där kriget skulle pågå i ytterligare fyra år. 

”Vår civilisation är byggd på principen att varje människa är fri i den meningen att hon inte är ett instrument som andra kan använda sig av; varje människa är ett självständigt livscenter.” Så inleds manifestet (i min översättning). Vår civilisation är i kris, skriver Spinelli och Rossi. Nationen, som hade gett Europa en metod för att organisera utbildning, bostäder, handel och sjukhus förvandlades under krigets upptakt till en klaustrofobisk totalitär organism. När den europeiska nationalstaten inte längre kunde eller ville skydda människor mot social ojämlikhet i skuggan av 30-talets ekonomiska kollaps blev den i stället självupptagen. Nationen gick från en metod bland andra för att organisera människor i ett samhälle till en företeelse som ansågs organisk, rentav biologisk. Spinelli och Rossi beskriver hur framför allt den tyska och italienska nationen i sin nya skepnad blev ointresserad av människolivets förutsättningar. Den blev känslig för kritik. Självförhärligande. Missunnsam. Våldsam.

Om demokratin aldrig mer ska falla offer för de våldsyttringar som följer när nationen förvandlas till totalitär organism måste två saker hända, enligt Spinelli och Rossi. Vi behöver en europeisk demokratisk union och social jämlikhet. 

I Ventotenemanifestet blir livsupplevelsen demokratins kärna. En demokrati består av människoliv med möjligheter till goda och jämlika levnadsförutsättningar. Ett livscenter bibehålls i tillgång till bostad, utbildning, återhämtning, omvårdad, arbete, familjeliv. 

En människa som är orolig över att inte kunna få vård om hon är sjuk, ser sina barn gå utan utbildning eller arbete, hur ska hon orka bära en demokrati?

I en demokrati kan människolivet därför aldrig tillåtas att bli ett instrument för nationens, eller det kapitalistiska systemets, framgång. Att känna en emotionell anknytning till ett språk, ett klimat, en smak, en tradition, en familjehistoria som kanske, men bara kanske, alla härrör till en viss nation kan vara en viktig källa till självförståelse och självreflektion. Vad Spinelli och Rossi dock kraftfullt vände sig emot var hur människor har blivit våldsamt påtvingade rollen som tillhörande en viss nationalitet, framför alla andra roller en människa kan tänkas inneha: konstnär, mor, barn, doktor, ingenjör, farfar, arbetslös, älskande...  

Ett hållbart demokratiskt liv förutsätter att människor har möjlighet att inneha ett obegränsat antal roller. Ett demokratiskt liv blir omöjligt om människor kedjas vid en viss identitet – eller vid fattigdom, underordning och sjukdom. 

För Spinelli och Rossi blir en europeisk union ett sätt säkerställa en större jämlikhetspolitisk räckvidd. De såg en europeisk union som en garant för bättre levnadsförutsättningar: nya samarbeten, boplatser, arbetstillfällen, fler kreativa idéer och jämnare fördelning av resurser. 

Ventotenemanifestets författare vill uppmärksamt vårda demokratins minsta beståndsdel. Om inte människan har ett bra vardagsliv, kommer inte demokratin att förbli livskraftig. 

Vi måste göra detsamma: se människolivets förutsättning som demokratins förutsättning. Ett demokratiskt liv är att kunna se och höra andra.

Tio år efter Ventotenemanifestet, sex år efter krigsslutet, publiceras Theodor W Adornos ”Minima Moralia: reflektioner från det skadade livet”. Förintelsens faktum är textens ofrånkomliga utgångspunkt. Den kapitalistiska livsformen är den samtid texten kritiskt gestaltar. Adorno anser att livet är skadat. Han skriver: att tänka på den andre som ett subjekt; motsatsen till distraktion. 

Demokratin förutsätter ett sådant fokus som Adorno tyckte var sällsynt i sin konsumtionskapitalistiska samtid. Adornos reflekterar över vad som händer i det ögonblick då du ser en annan människa. Den tystnad och stillhet som uppstår runtomkring. Hur uppmärksamhet vid den andres existens blockerar ljud- och synintrycket av försäljningar, renoveringar, bilfärder och rörliga bilder. 

Att förstärka vår förmåga att ta in andra människors livsförutsättningar är en av det demokratiska systemets mest imponerande funktioner. Men den är bortglömd. Hur återställer vi denna bortglömda funktion i en tid när allt fler upplever att demokratin hotas? Hur blir demokratin återigen en metod genom vilken vi kan se varandra som individer? 

Möjligen är svaret på den frågan att vi behöver skapa en ny och bättre form av individualism än den vi släpar runt på i våra samtida vardagsliv. 

I en individualistisk livsstil är vi upptagna av att utvärdera, framhäva eller förställa oss själva. Vem har sagt att det behöver vara så? 

Samtidens demokrati måste söka fatt i en sådan form av individualism, där vi ser behov, svagheter och styrkor i vår nästa – alltså ser våra medmänniskor som individer. Snarare än en individualism där vi enbart söker den bästa utformningen av vår egen existens.

Att leva i en demokrati är att leva med andra människor. Att leva framgångsrikt med andra människor – i en parrelation, i en familj, på en arbetsplats, i en förening, i ett samhälle – kräver en förmåga att se den andre som en individ. Sådan ömsesidig uppmärksamhet är mer än en trevlig gest, det är en demokratisk ansats.

Adornos observation om den fokuserade stillheten i stunden vi ser den andra som ett subjekt återfinns i samtida reflektioner kring det demokratiska livet. För den franska filosofen Sandra Laugier är demokratins grundläggande princip att se och höra andra och bli hörd och sedd själv. Demokrati fungerar, eller kanske snarare existerar, så länge det finns en möjlighet för individen att bli hörd av alla andra i samhället. Enligt Laugier fungerar det demokratiska levnadssättet så att i den stund vi upplever att vi inte längre kan bli hörda av demokratiska institutioner blir civil olydnad, proteströrelser, demonstrationer vårt sätt att fortsätta vara demokrater, att fortsätta bli hörda. 

Civil olydnad är i första hand ett sätt att säkerställa ett demokratiskt levnadsätt, inte ett sätt att obstruera mot samhället. Civil olydnad är stilstudier i hoppfullhet.

Civil olydnad är i första hand ett sätt att säkerställa ett demokratiskt levnadsätt, inte ett sätt att obstruera mot samhället. Protestaktioner för att åtgärda vår ekologiska sårbarhet eller minska social ojämlikhet är försök att upprätthålla ett liv i demokrati. Dessa aktioner blir till försök att återfå en röst som kvävts, en förlorad koppling mellan sig själv och alla andra. Dessa aktioner – för miljön, för social rättvisa – blir en påminnelse om att en demokratisk process är hel så länge den är delad av alla som berörs av den. Dessa aktioner blir också en påminnelse om det demokratiska levnadssättets attraktionskraft – vi vill fortsätta våra demokratiska liv, vi vill fortsätta att lyssna till och bli hörda av alla andra. Civil olydnad är stilstudier i hoppfullhet. 

Om vi, likt Laugier, tar demokratins princip på allvar, måste vi se dem som fortsätter att tala demokratiskt som en tillgång för vår demokrati och inte som ett bångstyrigt problem. 

Därför är EU-parlamentsvalet, som omgärdas av samtida proteströrelser, ett tillfälle att reflektera över vad framtidens demokrati behöver för att överleva. Att ställa frågan vari hotet mot Europas demokrati egentligen består. Spinelli, som levde betydligt längre än Rossi, och så småningom gav namn till EU-parlamentets byggnad i Bryssel, var aldrig nöjd med den europeiska union han såg växa fram. Han förblev frustrerad över medlemsstater som aldrig ville tillåta en verklig europeisk demokratisk union, aldrig ville tillåta europeisk jämlikhetspolitik att bli effektfull. 

Spinelli och Rossi ställde frågan vad en människa behöver för att kunna bära en demokrati på sina axlar. Vad behöver demokratins minsta beståndsdel för att kunna föra demokratin in i samtiden? Spinelli och Rossi ger ett svar som verkar enkelt, men ter sig radikalt i dagens politiska klimat. Varje människas livscentrum måste bevaras. En människa som är orolig över att inte kunna få vård om hon är sjuk, ser sina barn gå utan utbildning eller arbete, hur ska hon orka bära en demokrati? 

Hotet mot demokratin kommer inifrån en individs upplevelse av att ett fullgott liv inte är möjligt. Hotet mot demokratin kommer inifrån en individs övertygelse om att andra människors livsförutsättningar inte rör dem själva.  

Därför är individen, den du har framför dig, demokratins kärna. 

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: