Hanna Fahl: Sverige var juryfavorit – men folket valde Nederländerna

19 maj 2019

Vilken sinnessjukt spännande omröstning! Har det någonsin varit så här oklart – och jämnt – efter juryrösterna? Sverige och John Lundvik hamnade i ledning efter att juryn sagt sitt, två ynka poäng före helt oväntade jurytvåan Nordmakedonien.

Och sällan har väl juryerna och tittarna varit så oense – varken Nordmakedonien eller Sverige gick hem hos folket. Det gjorde däremot Norge, som fick högst poäng av alla av tittarna och slutade på femteplats – men som juryn i sin tur ratade helt. Till slut blev det varken juryns eller tittarnas favorit som vann utan Nederländerna och Duncan Laurence med låten ”Arcade”.

Läs mer: Sverige kom sexa i Eurovision song contest – Nederländerna vann 

Och på många sätt var det hans tävling i år. Han har varit den största förhandsfavoriten i över en månad – lite oväntat, faktiskt. Hans typ av avskalade ballad, nervigt framförd, hundra procent på allvar, brukar inte vinna Eurovision song contest. Placera sig ganska bra, absolut, men inte vinna. Det närmaste är väl Salvador Sobrals seger för Portugal 2017 med jazzvisan ”Amar pelos dois”, men Duncan Laurences ”Arcade” har ett bra mycket modernare sound än så.

Och i år var det alltså Nederländernas tur att vinna – för första gången sedan 1975, och på det sättet en otroligt rolig vinnare. Det är alltid kul, för tävlingen och för de fans som följer den slaviskt, när länder som aldrig eller inte på mycket länge segrat, gör det till slut.

För Sverige får man väl säga att kvällen till slut blev en besvikelse. Trots juryfavoritskapet slutade John Lundvik som sexa. Visserligen är en topp-tio-plats sannerligen inget att skämmas för, men visst hade man högre förhoppningar. Lundvik – och kören, inte att förglömma, för utan Loulou Lamotte, Ashley Haynes, Paris Renita och Dinah Yonas Manna hade ”Too late for love” definitivt inte varit samma sak – ska vara stolta och nöjda över sina tre minuter som var mäktiga, supersnygga och hade förtjänat bättre. En topp-fem-placering, eller kanske till och med topp-tre, kändes absolut inom räckhåll inför finalen. Men så blev det nu inte.

Nåja, Sverige har ändå dominerat tävlingen på ett makalöst sätt sedan 2011 – två guldmedaljer, två brons, två femteplatser, och bara en gång har vi missat topp-tio.

Vad gäller själva tv-programmet så är ju Eurovision song contest av högst skiftande kvalitet från år till år. Det ligger i sakens natur, där tv-bolag med varierande erfarenhet av den här sortens jättesändningar turas om att hålla i showen. Innehållsmässigt var årets upplaga bland de bästa under 2000-talet – inledningssekvensen med flygplanslandning och flaggmarsch i finalen var fantastiskt snygg, mellanakten där Måns Zelmerlöw, Conchita Wurst, Verka Serduchka och Eleni Foureira tolkade varandras låtar var lyxig (särskilt Foureiras version av ukrainska ”Lasha tumbai” var underbar). Men framåt slutet spårade det ur ordentligt – transportsträcka efter transportsträcka innan vi äntligen nådde poängräkning. Har ett Eurovision någonsin dragit över så mycket i tid?

Att det varken var San Marinos Serhat eller Greklands Katerine Duska som i slutändan stod för den värsta falsksången under kvällen utan självaste Madonna i ”Like a prayer”, var dock bara sorgligt och lite ovärdigt. Aldrig har man väl varit så tacksam för en vocoder, som när den till slut tog över i hennes nya singel.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: