Hem till Venusberget

27 december 2009

Tannhäuser gör entré i Wagnerbarett. Det hade kunnat vara en Ingmar
Bergman-basker. Romantiskt geni som romantiskt geni.

Opera

Tannhäuser

Av Richard Wagner.

Regi: Kasper Holten.

Scenografi och kostym: Mia Stensgaard.

Dirigent: Friedemann Layer.

I rollerna: Stig Fogh Andersen, Tina Kiberg, Susanne Resmark, Tommi Hakala,
Stephen Milling mfl.

Köpenhamnsoperans unge chef Kasper Holten har tidigare gjort succé med en
oortodox version av ”Ringen”, där ett nyfött barn var utropstecknet. Nu
bestiger han Venusberget från oväntat håll.

Utgångspunkten är, det möjligen en smula djärva, antagandet att moderna
människor inte tycker att sexchocker är spännande.

Holten tycks övertygad om att moderna själar inte plågas av den konflikt som
genomsyrar Wagners opera om vällustens vasall, skalden Tannhäuser:
konflikten mellan jordisk åtrå och himmelsk kärlek. Istället sätter han
scenljuset på ett annat klassiskt motsatspar: det konstnärliga skapandet och
det borgerliga livets krav. Eller om man nu vill vara mer samtida och mer
publiktillvänd: karriär kontra familjeliv.

Man skulle kunna befara ett besvärande glapp mellan pappas dåliga dagissamvete
och Wagners hypersensuella musik. Men tvivlen sopas bort. Detta är strålande
musikteater. Det inte bara låter bra (särskilt orkestern). Det är också
intelligent och konsekvent tänkt.

Liksom Staffan Valdemar Holms och Bente Lykke Møllers ”Ringen” på
Stockholmsoperan är Holtens ”Tannhäuser” snyggt och stilrent placerad i
Wagners eget 1800-tal. Kärleksgudinnan Venus har förvandlats från femme
fatale till geniets egen inre skapardrift, humoristiskt och märgfullt
gestaltad av den herrkostymerade Susanne Resmark.

När hon gör entré vänds det borgerliga familjelivet bokstavligt talat upp och
ner och Tannhäuser kastar sig ut i ett skaparrus där allt blir till manusark
och notpapper. Denne Tannhäuser är mer grafoman än erotoman.

För Elisabeth, med fin sensibilitet sjungen av Tina Kiberg, blir konsekvensen
ändå densamma. Hon är Tannhäusers hustru, men blir ensam med sin kärlek,
sviks och överges.

Mötet mellan Elisabeth och Tannhäuser i andra akten blir två medelålders
makars försök att hitta tillbaka till varandra. Vekheten och det trevande
hos tenoren Stig Fogh Andersen i titelrollen kommer här till sin rätt.

Intimiseringen av intrigen öppnar för emotionell fördjupning.

Lägg till detta att Holten när han förvandlar sångartävlingen på Wartburg till
en högborgerlig romansafton, bevisar att Wagner också kan spelas som komedi!

Anmärkningsvärt. Beundransvärt. Värt minst en Köpenhamnsresa.

Hämtat från Sydsvenskan

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: