I Bo Lindes violinkonsert finns både strävhet och lyrisk värme

25 september 2020

Inte ens den modernistiskt hårdföra Måndagsgruppen kunde förneka hantverket i Bo Lindes violinkonsert, trots att tonsättarens ”traditionalism” inte alltid föll musiklivets radikala sammanslutning i smaken. Något missförstått geni som ”knäcktes av musikpåvarna” var han däremot knappast. Snarare en brådmogen tonsättare och stridbar musikkritiker som under sina 37 levnadsår brann fort och av allt att döma tittade för djupt i flaskan. Nu, 50 år efter Lindes död (inte 100-årsjubileum som konserthuschefen Stefan Forsberg påstod), är verket åter i ropet.

Nästa vecka spelas violinkonserten i födelsestaden Gävle med underbarnet Johan Dalene som solist. Men vid torsdagens konsert i Stockholm var det Filharmonikernas egen Claudia Bonfiglioli – stämledare för andraviolinerna – som klev fram i solostämman. Och vilken sådan sedan! Öppningen låter som mötet mellan två förälskade, där en svärmisk violin uppvaktar orkesterns välkomnande famn. Men inte på något insmickrande vis; hos Linde finns både strävhet och lyrisk värme. Något som Bonfiglioli förmedlade fint med balanserad lidelse.

Violinkonserten blev Lindes genombrott och är komponerad 1957, i samma veva som han flyttade ihop med sitt livs stora kärlek i en Stockholmslägenhet. Men bortom den biografiska horisonten är det produkten av en ung tonsättare som ville nå ut med både drömska stämningar och pulserande energi, väl förvaltat av Kungliga Filharmonikerna under Nathalie Stutzmann. Och dessutom på tiden – senast stycket klingade här var 1990.

Desto flitigare förekommande i konsertprogrammen är Johannes Brahms fjärde symfoni, trots sin känsla av för tidig utlösning (klimax i första satsen, men pysande passacagliafinal med Bachkoral). Någon beskrev den som ”en resa från bekymmersam skymning till mörk natt” och där finns förstås en rimlig ingång till detta strävsamma drama. Stutzmann leder engagerat med ett minspel som skvallrar om henne vana att gestalta text som sångare, men Brahms förblir dystert oförlöst.

Läs fler texter av Johanna Paulsson och fler av DN:s konsertrecensioner

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: