I gamla Wien paras traditionen med framsteget

20 maj 2019

Jag minns när jag i februari 2008 för första gången kom till kvarteret i Wien där jag skulle komma att bo i drygt tio år. Det var en osedvanligt mild kväll, nästan 20 grader varmt. Min hyresvärd kom ut i skjortärmarna för att öppna garageporten åt mig.

”Det var en fin bil ni har, herr Sem-Sandberg. Ni måste vara professor!”

Min bil, som jag genom något under lyckats ta mig ända ner från Stockholm med, var en sönderrostad Golf som i varje parkeringsficka såg ut som om den letade efter något att luta sig mot. Men antagandet att jag var professor var viktigt. Det förstod jag när jag såg brevhuvudet på den första hyresavin. Under åren som följde ändrades titeln i brevhuvudet gradvis, från professor till doktor till vad jag egentligen är. 

Att det rätta bruket av titlar är viktigt i den här delen av Europa får skandinaver att dra slutsatser om samhällets struktur och hierarkiska uppbyggnad som i få fall stämmer i praktiken. Annat är betydligt viktigare.

Innan jag flyttade till Wien bodde jag fem år i Prag. Det var före Tjeckiens EU-inträde 2004 och minsta vardagssyssla, som att göra banköverföringar eller få bilen reparerad på verkstad, var förknippad med stora besvär. De som inte behärskade regelverken, de synliga och osynliga, fick betala ett pris för det. Som utlänning kunde man räkna med att bemötas med i bästa fall nonchalant överseende, i värsta fall rent förakt.

Mina svårigheter kan ha berott på bristande sociala färdigheter, eller på språket: jag hade stora problem med tjeckiskans grammatik och för en svensk ändlöst tungvrickande uttal.

Ändå är det svårt att inte att jämföra. Före 1989 var Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien, de länder som i dag har EU:s mest restriktiva invandringspolitik, diktaturer där invandring i den mån den alls förekom var hårt statsstyrd. I Österrike finns inga sådana traditioner. När det habsburgska imperiet var som störst var mångfalden dess styrka.

Jag kan med handen på hjärtat säga att aldrig trivts så bra eller känt mig så trygg i någon annan stad i Europa än vad jag gjorde under mina år i Wien. Jag kom hit för att skriva klart en roman (”De fattiga i Łódź ”) och göra research till en annan (”De utvalda”) som skulle utspela sig här. Böckerna blev färdiga. Ändå blev jag kvar.

Medan jag bodde i Wien inträffade flera händelser som gav eko långt utanför Österrikes gränser och som jag kom att skriva om trots att jag hade annat att göra. I april 2008, två månader efter min ankomst, avslöjades det att en familjefar i Amstetten samtidigt som han levt ett stilla liv med hustrun haft en parallell existens i en källaren där han spärrat in sin egen dotter som han dessutom fått barn med. Ett halvår efter att historien om Josef Fritzl blivit löpsidesstoff i hela världen körde FPÖ:s karismatiske ledare Jörg Haider – mannen som gav främlingsfientligheten sitt första ”anständiga” ansikte utåt – ihjäl sig mot en vägrefug i Kärnten.

Båda händelserna gav på sitt sätt näring åt en speciell österrikisk myt: den om att det sociala livet är så hårt reglerat att det bakom de anständiga sociala fasaderna av nödvändighet måste frodas ett annat liv. Efter Haiders våldsamma död skrevs det spaltmeter med mer eller mindre spekulativa artiklar om hans ”andra” liv som homosexuell.

Det är ett fel många journalister gör när de skall rapportera hem från ett land och av isolerade händelser som dessa menar sig kunna dra slutsatser om förändringarna i ett samhälle eller om en nations mentalitet. Man blir så blind av de egna iakttagelserna att man inte ser det större mönster som avtecknar sig därbakom.

FPÖ (Die Freiheitliche Partei Österreich), från början ett liberalt parti, började driva sin politik i en invandrarfientlig riktning i början av 1990-talet. Under rubriken ”Österrike först!” krävde man stopp för invandring, utvisning av invandrare som begått brott och en folkomröstning om landets invandrarpolitik. FPÖ:s och framför allt den karismatiske Haiders popularitetssiffror steg och efter parlamentsvalen år 2000 satte sig partiet i koalition med det kristdemokratiska partiet, ÖVP.

Den gången svarade EU med en handelsbojkott mot Österrike och Haider avstod klokt nog från vicekanslerposten till förmån för en mindre kontroversiell partikollega.

I dag ser situationen i resten av Europa i stort sett ut som den gjorde i Österrike då och vi ser inga tecken på några bojkotter. Är det inte rimligare att dra slutsatsen att det är resten av Europa snarare än Österrike som förändrats?

I Wien bodde jag hela tiden i samma grätzl (kvarter) i Josefstadt, det åttonde av Wiens sammanlagt tjugotre stadsdelar eller bezirk. Josefstadt rymmer mycket av det som brukar förknippas med Wien: storslagen arkitektur och något närmast musealt över själva gatubilden. Huvudgatan Josefstädterstrasse, som skär från den yttre ringleden Gürtel hela vägen ned till parlamentet vid Ringstrasse, kantas av hundratals små butiker, kaféer och restauranger. Här är allt småskaligt och nära.

Många som bor i grannskapet har gjort det i generationer och borgerliga värderingar som är utdöda nästan överallt annars i Europa är här i högsta grad levande. Efter föreställningarna på Theater in der Josefstadt – Wiens äldsta teater som fortfarande är i bruk – känns doften av kvinnoparfymer flera kvarter bort och förbeställda taxibilar köar i tvärgatorna för att inte blockera spårvagnstrafiken. 

Josefstadt är Jelinekland. Författarinnan Elfriede Jelinek växte upp här och det är härifrån många av miljöerna i hennes romaner hämtats.

Men för många är Josefstadt sinnebilden för den själsliga utarmning som följer på övertagen makt och ärvda privilegier. När FPÖ:s politik analyseras utomlands lyfts ofta partiets främlingsfientlighet fram, men i grunden ligger ett klasshat: ett förakt för en elit som växlar in ekonomisk makt till kulturellt kapital och därmed också skaffar sig en sorts politiskt övertag.

Jag minns valplakaten som syntes på husfasader och längs vägarna 1995 då FPÖ kandiderade till delstatsparlamentet i Wien: ”ÄLSKAR NI SCHOLTEN, JELINEK, HÄUPL, PEYMANN, PASTERK... ELLER KONST OCH KULTUR?” Att den retoriska frågan ställs på en valaffisch visar vilket utrymme kulturens företrädare har i det offentliga medvetandet i detta land.

Och självklart gäller även det motsatta. Från Karl Kraus dagar har författare och konstnärer sett det som sin sin skyldighet att agera som motgift mot samhällelig förgiftning. Det är en komplicerad dialektik, som också rymmer ett stort mått av självbespegling. I Österrike sker allt, också politiska konflikter, som skedde det på en teater, skämtade Burgtheaterchefen Claus Peymann (själv inte österrikare) en gång.

Ett fotografi illustrerar detta. Det är taget hösten 1988, samma kväll som Thomas Bernhards pjäs ”Heldenplatz” hade premiär på Burgtheater. Pjäsen handlar om en judisk familj som återvänder till Wien bara för att inse att nazismen är lika närvarande nu som när Hitler tågade in 1938. På bilden syns en mycket ung Heinz-Christian Strache, som 2006 kom att överta ledarskapet för FPÖ, göra nazihälsning över läktarkanten och skrika ut sitt hat mot en sjuk och bräcklig Thomas Bernhard när denne från scenen tar emot ovationerna.

Fram till i lördags, drygt två decennier senare, var Heinz-Christian Strache Österrikes vicekansler.

Nickelsdorf heter en liten stad i förbundslandet Burgenland, vid Österrikes gräns mot Ungern och Slovakien. Under loppet av ett enda lördagsdygn, i september 2015, kom 10 000 flyktingar längs motorvägen. De hade fördrivits från Budapest och färdats hela natten, de flesta till fots, och i Nickelsdorf väntade frivilliga österrikare och Röda korset-personal med mat, vatten och filtar. 

Fastän Österrike blev ett transitland för flyktingströmmarna fick händelserna på hösten 2015 politiska följder. Det framgick redan året därpå när det hölls presidentval i landet. Presidentämbetet i Österrike är mest ceremoniellt, men eftersom de stora etablerade partiernas kandidater föll bort och valet i slutomgångarna kom att stå mellan två ”extremkandidater”, De grönas Alexander Van der Bellen och FPÖ:s Norbert Hofer, blev det symboliskt. I vilken riktning skulle det österrikiska samhället gå?

Europa ”togs på sängen” hette det senare. Det är ett förmildrande sätt att uttrycka att en verklighet uppstått som de styrande inte visste hur de skulle hantera och de styrda inte vill ha. Den där lördagsmorgonen i september 2015 hade Nickelsdorfs socialistiske kommunordförande gjort upprepade försök att komma i kontakt med sin kollega, socialdemokraten Werner Feymann, då Österrikes förbundskansler, för att få direktiv.

Men inga direktiv kom. 

Mitt i denna landsomfattande förlamning skickade nyhetsmagasinet Profil ut några reportrar för att undersöka hur flyktingmottagandet såg ut på andra platser i landet. Man gick från stad till stad, talade med styresmän och vanliga invånare. Det visade sig, intressant nog, att inställningen till de flyende, liksom benägenheten att hjälpa, inte följde partifärg. Fattade de lokala politikerna beslutet om att öppna skolor och idrottshallar ställde också invånarna mangrant upp och erbjöd mat och husrum, oavsett vad de hade för åsikter i övrigt.

Skiljelinjen i flyktingpolitiken gick alltså inte mellan högerpopulism och vänsterextremism, som den politiska retoriken ville göra gällande, utan mellan de som insåg att det fanns en verklighet att göra någonting åt och de som vägrade att ens erkänna den. De senares tystnad är densamma som den Bernhard häcklar i sin pjäs. Det pågår en stor katastrof ute i Europa, men fastän alla talar om den och förfasas av det som sker låtsas man som ingenting.

Wien hamnar ofta högt på listan över de städer i världen som är ”bäst att bo i”. Ser man till statistiken finns det mycket som talar för tätplatsen. Det är lätt att hitta arbete och bostad, sjukvård och barnomsorg är exemplariska, kollektivtrafiken är väl utbyggd, staden har satsat på ett konsekvent miljöarbete med cykelbanor och grönområden som är lätt tillgängliga för alla.

Till detta kommer staden själv, naturligtvis. Wien är ett gigantiskt historiskt utomhusmuseum: ett varumärke som det är av största vikt att skydda.

I varumärket ingår också den kafékultur som Wien odlat i sekler. Ett av de mest kända kaféerna heter Prückel och ligger på Ringstrasse mitt emot konst- och hantverksmuseet MAK vid Stubentor. I januari 2016 möttes två unga kvinnor här i en passionerad tungkyss som tilldrog sig viss uppmärksamhet. En kypare ingrep och bad de båda att lämna kaféet. Sådant beteende anstod sig inte på ett kafé som försvarade gamla, anrika traditioner.

Inom tjugofyra timmar hade nyheten spritt sig och tiotusentals demonstranter samlats utanför. Ringstrasse fick spärras av och trafiken fick ledas om. Kaféet fick sedan hålla stängt tills dess ägare trätt fram och bett om ursäkt. Vid det laget hade också stadens myndigheter skridit in till kvinnornas försvar. Detta var inte den bild man ville projicera utåt. 

Nu kan man invända att Wien inte är resten av Österrike, och det tror jag alla som bor eller bott här är fullt medvetna om. Wien var polyfont och polyglott långt innan den blev huvudstad i en nationalstat. Dess mångkulturella arv går inte att förneka hur man än bär sig åt för att skriva dess historia.

På ett sätt kan man se staden som skyddad enklav i ett Europa som allt mer börjat odla nativismer av olika slag. Men det betyder inte att vad som sker här saknar betydelse. När röstsammanräkningen i andra omgången av presidentvalet 2016 stod klar visade det sig att 22 av 23 bezirk i Wien röstat på Alexander Van der Bellen. Själv följde jag röstsammanräkningen på en stum tv-skärm i skyltfönstret hos Radio Bauer på Josefstädterstrasse och jag minns jublet som steg som en orkan nerifrån stan när det stod klart att Van der Bellen vunnit. 

I ett Europa som berömmer sig för att vara globalt, och vet att det finns pengar att tjäna på att vara öppen och frisinnad, duger det inte att stänga det avvikande och främmande ute bara för att bevara något slags tradition.

Finns det traditioner att bevara bevaras de bäst på annat sätt.

Läs mer: I Dresden marscherar nazister på gatorna igen 

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: