Igor Levit förvandlar Beethovens pianosonater till liv

19 februari 2020

Man kan tycka att det finns något gammeldags macho med konceptet att en pianist ska spela samtliga Beethovens 32 pianosonater som en serie konserter. En del av en genikult som fokuserar på individualistiska hjältar, traditionellt av manligt kön. 

Hur kommer det sig att det är så mycket vanligare att manliga pianister tar sig an maratonuppgiften att spela in samtliga 32 sonater och framföra dem live, snarare än kvinnliga? Beror det på pianisterna, skivbolagen, konsertarrangörerna eller publiken? Hur skulle det vara om ett konserthus presenterade Beethovens sonatcykel som ett projekt som flera pianister fick dela på? Skulle det urholka verkens ackumulerade genialitet? Skulle något annat vinnas?

Frågor som dessa är värda att ställas. Samtidigt: om man ska höra en ensam musiker spela sig igenom de 32 klassikerna finns just nu inget bättre val än Igor Levit. Han är inte bara en makalös pianist som befinner sig på toppen av sin förmåga. Han är också en ovanligt känslig och personlig artist, vars underbara dubbelalbum ”Life” från 2018 fungerar som en djupt originell mixtape där huvudpersonen bearbetar sorgen efter en nära väns plötsliga död.

Igor Levit har både det häpnadsväckande kraftfulla och det naket mänskliga. Han är med andra ord perfekt för Beethoven. Levit har spelat in samtliga 32 sonater på skiva, han kan dem utantill, han är ett med musiken när han spelar dem. Beethovens personlighet och hans egen tycks framträda dubbelexponerade i ett gäng intensiva drömresor.

I sin första av åtta konserter spelar Levit sonaterna nr 1, 12, 21 och 25. Huvudnumret är den 21:a sonaten i C-dur, även känd som ”Waldstein”. Den avslutar konserten med maximal kraft, som publik sitter man och gapar av hänförelse. Och det slår mig att konsertkvällens program är som fyra delar i en symfoni, med Beethovens första sonat som läcker inledning, den tolfte sonaten som kontrasterande andrasats, den 25:e sonaten som tredje sats – ett relativt kort scherzo, en skön andningspaus – och ”Waldstein” som mäktig final.

Tricket upprepas på sätt och vis i den andra konserten, som visserligen innehåller fem sonater och inte fyra, men genom att spela sonat nr 9 och 10 direkt efter varandra utan avbrott blir det som en enda lång sonat, ganska intressant. Denna konsert inleds med sonat nr 24 med sin medryckande förstasats, följd av den långa men inte svårtillgängliga sonat nr 4. 

Men i början av konserten ringer det i mobiltelefoner i publiken vid två tillfällen kort efter varandra, och Igor Levit blir märkbart distraherad. Det påverkar hans spelstil under en stor del av konserten. Magin från föregående dags konsert är plötsligt borta, han spelar skickligt och uttrycksfullt men samtidigt något stressat och distanserat.

Inte förrän i konsertens sista hållpunkt, sonat nr 26 (även känd som ”Les adieux”), hittar Igor Levit tillbaka till musikens innersta kärna och spelar totalt fängslande. Denna sonat skrev Beethoven när han skulle skiljas från sin vän och mecenat ärkehertig Rudolph av Österrike som tvingades fly från Wien 1809 inför den anstormande franska armén. 

Första satsen skildrar avskedet, andra satsen den sorgliga frånvaron av den saknade och finalsatsen det extatiska jublet när vännerna återförenas. Här finns en parallell till Igor Levits eget liv, här kan han kanalisera sina egna känslor genom Beethoven, här kan han få det lyckliga slut som verkligheten inte kan ge honom. Han får tonkaskaderna att koka och klangerna att explodera, han förvandlar musik till liv.

Läs fler texter av Nicholas Ringskog Ferrada-Noli och fler av DN:s konsertrecensioner 

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: