Jack Werner: Journalistiken måste vara saklig – men också våga tramsa

16 juli 2019

Journalisten Herbert Bassapappos väg till såväl fram- som undergång är omgärdad av myter. Enligt researchern och journalisten Staffan H Westerberg började det hela på Expressen, där tre redigerare någon gång på 50-talet som ett internskämt började tillskriva alla artiklar inkomna från världens nyhetsbyråer den påhittade utrikeskorrespondenten Herbert Bassapappo. 

I Jan Guillous delvis självbiografiska roman ”Det stora avslöjandet” (1974) berättar han hur Bassapappo – vars namn han bytt ut till Luigi Sabatini – irriterat konkurrenterna på Aftonbladet som ständigt fick se sig slagna på fingrarna i kampen om världsnyheterna, och det av en journalist som inte ens existerade. Lösningen blev drastisk. Aftonbladet publicerade helt sonika en notis om att Bassapappo tragiskt omkommit i en olycka. Expressen kunde inte gärna reinkarnera honom, och således försvann den världsomseglande korrespondenten ur spalterna för evigt.

Detta är åtminstone en av versionerna av hur Bassapappo föddes och dog. I sina memoarer skriver den ikoniska sportkommentatorn Lars-Gunnar Björklund att det var han och en kollega som på radiosporten uppfann Bassapappo och skickade ut honom i världen, vilket tycks placera bluffen i en vårdnadstvist. Förvirrat. Det hela förstärker än mer bilden av Bassapappo som fullständigt omöjlig att se framför sig i 2010-talets medievärld.

Det är nog ingen som hymlar om att journalistiken, när den var samhällets enda publicerade informant i vardagen, kunde ta sig en hel del friheter. Första bärsen öppnades vid skrivmaskinen redan till lunch. Kvinnor sågs mer som prydnadsföremål än som kollegor. Utrikeskorrespondenter blev legendariska för att de hittade på så kreativt. Och min egen bild av en självreglerande mediemiljö, där alla håller ögonen på varandra och kväver felaktigheter, bluffar och problem redan i sin linda, får inte så lite på tafsen av berättelsen om Bassapappo. Aftonbladet valde inte att avslöja den falska reportern, utan att ta livet av den i en egen bluff. Snitsen var viktigare än sanningen.

Så kom internet. I SvD tecknade Håkan Lindgren nyligen bilden av en generation nätentusiaster som i kraft av de nyöppnade publicistiska rummen underkände gammelmedierna, bland annat just på grund av dess unkenhet (6/7). Sedan visade det sig att de där rummens mest röststarka aktörer blev kompromisslösa opinionsbildare på de politiska utkanterna, och då vände nätentusiasterna på en femöring och började försvara den traditionella journalistikens högtidliga ideal och aspirationer. 

Bara det bästa dög att lyfta fram när journalistiken plötsligt blivit obehagligt konkurrensutsatt. Delvis är presskulturen för evigt förändrad. När stjärnreportrar i dag beslås med påhitt dödar det deras karriärer, och toleransen med gränslöst beteende på redaktionerna är åtminstone kraftigt beskuren. Första april-skämt anses inte längre lämpligt i spalterna. I dag hade Bassapappo blivit en skandal.

Samtidigt är det bara inom journalistiken han kunde födas. När skrivande och tänkande människor samlas på en arbetsplats och skapar ibland flera decennier långa relationer med varandra och sina läsare föds blinkningar, skämt och referenser. Trams kan binda ihop oss, kan överbrygga ideologiska avgrunder och kan få vreden att rinna av. En tidning är och kan inte vara kliniskt seriös, för så fungerar inte mänsklig kommunikation. Ambitionen att aldrig tramsa är nästintill farlig, eftersom den är omöjlig att uppnå och därmed bara öppnar för mer kritik.

Frågan som egentligen ännu inte fått ett svar är hur framtidens mediala trams ska se ut. Ja, Bassapappo är att gå alldeles för långt, men att som Expressens ställföreträdande utgivare Karin Olsson i våras twittra att ”alla seriösa aktörer borde sluta med aprilskämt” tyder bara på skakigt självförtroende . Man måste inte aprilskämta, men att avstå det lustfyllda i kontakten med sina läsare är också att göra den steril. Visst, journalistiken måste vara noggrannare, sakligare och bättre berättare än sina mänskliga konkurrenter. Men i dag måste journalistiken också konkurrera med algoritmstyrda flöden och självpublicerande AI-system, och det kan vi bara göra med vår främsta unika egenskap: vår mänsklighet.

Läs fler krönikor av Jack Werner, till exempel om att känslan av trygghet i Facebookgrupper är falsk. 

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: