Jack Werner: Medier är gubbar som skäller på dagens ungdom

16 juni 2019

Hösten 2012 såg jag en kollega göra bort sig. Under några dagar hade Mediesverige varit upptrissat i spinn av Anonymous, en löst sammansatt hackerrörelse som riktat överbelastningsattacker mot olika svenska myndighetssajter. I några år hade Anonymous politiska aktivism varit på världsmediernas löpsedlar, men ögonblicket hade gått över och i efterhand är det lätt att se den svenska affären som en dödsryckning. Rörelsens självbild var visserligen fortfarande hemlighetsfull Matrix-vigilant, men de fnissiga DDoS-attackerna mot www.riksbank.se klockan tio på kvällen en oktoberonsdag talade snarare för att det bakom dåden gömde sig tonåringar som med sourcream & onion-fingrar först knappat in googlingen ”vilka bestämmer” och sedan ”hur hackar man”.  

I en värld där alla visste det grundläggande om internet hade den svenska vändan med Anonymous alltså knappt resulterat i mer än att de som jobbade med it-support i Riksbankshuset blivit lite irriterade. Tyvärr har aldrig svenska medier hört till de första att lära sig det grundläggande om internet. En eftermiddag på den amerikanska nätanslagstavlan 4chans underforum /b/, där rörelsen Anonymous en gång i tiden uppstått, bevittnade jag historiens mest symboliska ögonblick. En reporter från Aftonbladet presenterade sig med namn och mejladress, och skrev att hen sökte kontakt med ”any members of Anonymous cyber terrorist organization”. ”Can one Anonymous member (preferably as high up in rank as possible) do an exclusive interview?”

Reportern kände tydligen varken till att Anonymous inte hade ledare, faktiskt inte hade någon officiell hierarki alls, eller att rörelsen i stort lämnat 4chan till förmån för egna, slutna chattar redan då. Vad värre var att reportern inte heller visste att den som på 4chan på ovanstående sätt visar sina okunniga mjukdelar öppnar sig för ett förödande trollande. En halvtimme senare frågade reportern, i ett nytt desperat inlägg efter att ha fått sina sociala medier-konton stormade med kaos, hur man tog bort sina trådar på 4chan. Vilket inte går. Reportern saknade kort och gott, kan man säga, lokalkännedom. 

De flesta vet att man inte kan ge en god beskrivning av en plats man inte ansträngt sig för att förstå. De bästa utrikeskorrespondenterna känner sina bevakningsområden väl, precis som sport- och modereportrar vet vad de pratar om. Däri ligger deras trovärdighet. Men just i sitt berättande om internet har journalistikens darrande, taffliga försök varit enda lång, tragisk saga om obefintlig lokalkännedom. Artiklar har ofta mest liknat någon äldre släktings förvirrade försök att förgäves gå ut ur en Facebookgrupp, där nyckelord felanvänts och processer felbeskrivits. Först efter några år har man kommit ifatt och begripit den plats eller det fenomen man försökt beskriva, men då har det ofta redan varit för sent: alla andra har gått vidare.

Jag påmindes om Aftonbladetreporterns allt mer desperata försök att städa bort sitt misstag 2012 när jag läste om ”influencers” som skällts ut på nätet för att i spåren av HBO-serien Chernobyls framgångar ha tagit osmakliga selfies i Tjernobyl. I just Aftonbladet finns ett teveinslag om saken. ”Opassande och ohedrande tar de sig till ställen där man inte borde vara så lättklädd”, säger programledaren. ”Fanns de ens i livet när Tjernobyl inträffade?”, frågar bisittaren. På skärmen flyter skärmdumpar från Instagram förbi. I Aftonbladet får vi inte veta vilka influencers som visas upp, utan de reduceras bara till en skock (kvinnliga) uppmärksamhetsdyrkare som borde klä på sig lite och ha en tyst minut. 

Aftonbladet och de andra svenska medier som rapporterat om saken är inte ensamma. Halva västvärlden har uppmärksammat dessa vanvördiga influencers, efter att en tweet med fyra skärmdumpar från Instagram blivit viral. Twittraren Bruno Zupan trodde nog inte att hans beska iakttagelse av hur influencers ”flockades” i Tjernobyl skulle bli så spridd, men antagligen lyckades han pricka in en irritation många andra delade och fick 13.000 retweets. Hans skärmdumpar har nästan rakt av plockats in av redaktioner som skrivit extremt likartade rubriker, i en demonstration av hur billig, lättproducerad och effektiv den journalistiska genre vi kan kalla ”sprids som en löpeld” är. Man kan nästan höra klickhjulen snurra i journalisternas huvuden: ”Aha, någon gör något som får stor spridning på internet? Då kan vi åka snålskjuts på det, oavsett vad det är eller om det är sant.”

Det går att ifrågasätta själva fundamentet i upprördheten över selfietagandet i Tjernobyl, om man är på det humöret. Selfien varken konstrueras eller betraktas i allmänhet som någonting egocentrerat utan snarare en idiomatisk statusuppdatering: jag var här och vill minnas det. Taylor Lorenz noterar i The Atlantic att hon bad sin mamma fotografera henne vid Ground Zero just efter terrorattentatet den 11 september, och att hon antagligen postat den på Instagram om det varit 15 år senare. Det går på denna punkt att dra en direkt linje mellan oss och vikingarna som på 1000-talet klottrade i Haga Sofia-kyrkan. Influencers är, i sin tur, det mellanmänskliga intressets entreprenörer. När alla snackar om Tjernobyl åker de såklart dit, för att placera sig där de hör hemma: i det vardagliga samtalet. 

Om någons farföräldrar inte brytt sig om att förstå detta, utan nöjt sig med att fnysa åt premiärlejonen, hade det inte överraskat mig. Från medier förväntar jag mig bättre, men blir ständigt besviken. I Aftonbladet och Expressen bryr man sig inte om att ta reda på vilka det är som rest till Tjernobyl, vems bilder det är man visar upp. Istället används begreppet ”influcensers” som synonymt med ”slynglar”. Den som själv söker sig vidare upptäcker att en av de som Aftonbladet pekar ut är en ukrainsk 19-åring, som när hon postade sin bild hade drygt 200 följare. Expressen, i sin tur, visar upp en bild som en ung ukrainsk journaliststudent med i skrivande stund 1.500 följare laddat upp. Unga kvinnor som reser till platsen för ett av sitt lands största samtida katastrofer. Varför skälls de ut? 

Populism strömmar genom journalistikens ådror. Att syntetisera och fokusera sina läsares moraliska vrede är en av professionens äldsta uppgifter. Så måste det väl få vara, men det blir inte bara tröttande utan skördar också offer när det kombineras med okunskap. Hösten 2012 hade nätet inte funnits lika länge som nu, och det var bara reportern själv som drabbades eftersom hen gav sig på en plats som inte har någon barmhärtighet med nybörjare. När samma mönster återupprepas sommaren 2019, och unga tjejer bärs fram som slumpmässigt utvalda syndabockar för att de är en del av sin generation, då framstår journalistiken som hopplöst tappad och okunnig. Och vad värre är att det inte längre är den själv som faller offer för sin dumhet.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: