”Jag gråter av beundran när jag läser Gabriel García Márquez”

17 augusti 2019

Läste du som barn? Vad läste du?

Min farmor recenserade barn– och ungdomsböcker så jag fick ofta böckerna efter det att hon skrivit om dem, eller om hon ville ha ett barns åsikt frågade hon ibland mig. Men jag var inte så duktig på att läsa, lärde mig sent helt enkelt, och då gav hon mig ”Gåsmors sagor”, antagligen för att hon tänkte att den skulle sporra till läsning. Det gjorde den, trots att typsnittet var litet och bilderna i svartvitt. Särskilt minns jag sagan om Riddar Blåskägg som handlar om en man som dödar alla sina fruar och förvarar dem i ett kabinett med golv av stelnat blod. Men det som var mest skräckinjagande i den sagan var ändå en nyckel, som efter att frun i huset olovligen använt den började blöda och inte gick att få ren hur mycket hon än försökte. Jag tycker fortfarande det känns skräckinjagande när jag tänker på den episoden. Nyckeln är symbol för så mycket, och att den blöder och inte går att få ren… I dag får jag lite ”Mulholland Drive”-vibbar.

Vad är det mest intressanta du har lärt dig av en bok på sistone?

När jag skrev min senaste roman försökte jag göra en del research om själen, och det kan vara ganska diffust. Därför kändes det som meningsfull koincidens när jag började läsa Chigozie Obiamas roman ”Minoritetsorkestern”, som delvis baseras på hur igbofolket i Nigeria uppfattar dikotomin kropp och själ. Berättaren i boken är en själ som bor i en kropp, och försöker kommunicera med kroppen, få den att göra rätt val. Själen är gammal och vis, kroppen ung och dum. Det samtalade ganska bra med det jag höll på med. Tyckte också det var väldigt snyggt hur Obiama beskriver själarna som om de vore varelser som åldras, och hur de byter ”värd” flera gånger under sina liv. En gammal själ kan till exempel hamna i en ung hund och en ung själ i en gammal, halvdöd hund där den vantrivs. Jag läste också för min research Tomas gnostiska evangelium och gillade särskilt den lilla sentens som avslutar många av hans parabler, att ”den som har öron ska höra”. Det kändes som att det lämnades utrymme för läsaren att dra egna slutsatser.

Vad berör dig mest i skönlitteraturen?

Bra slut. När författaren får ihop det, och det blir som att man hör en musik långt under ytan, och ju närmare man kommer slutet desto högre hörs den där musiken, tills man inser att man hört den genom hela romanen men inte fattat att det var den stämman som allt egentligen handlade om. Bästa exemplet jag stött på är ”Hundra år av ensamhet”. Under det senaste ett och ett halvt året har jag hållit på med en nyöversättning av den, och jag har inte läst slutet en enda gång utan att börja gråta. Inget snyftande, utan högt och ljudligt. ”Varför gråter jag?”, tänker jag då. Men det vet jag inte. Jag tror det är av respekt, beundran, insikt i mysteriet kanske. Man genomgår en inre rening när man läser något så bra. Det är så fullkomligt. Hur han fick ihop det där. Det kan man fundera länge över. Jag är skeptisk till genikult som fenomen men i det här fallet tror jag det rör sig om något slags övermänskligt ingripande.

Lina Wolff. Foto: Anders Hansson

Vad har du för system i dina bokhyllor?

Generellt står det jag gillar mest högt upp. Dock inte översta hyllan eftersom jag inte når dit och därför ställer sådant som jag beundrar, men inte kommer att läsa så ofta, där. Till exempel alla volymer av ”På spaning …”, ”Orlando” och ”Decamerone”. Det finns en hel del obrutna ryggar där. Sen går sorteringen efter språk. Den spanska hyllan är störst av de utländska med de flesta av Lorcas dramer, de flesta romaner, noveller och krönikor av Roberto Bolaño, olika kommenterade utgåvor av Don Quijote, etc. Här står också ett av bokhyllans absoluta stolthet, kortromanen ”Pedro Paramo” av den mexikanske författaren Juan Rulfo. Han skrev egentligen bara denna kortroman och några noveller. Av honom kan man lära sig att man inte behöver skriva något om man inte har något att säga. Han skrev bara Pedro Paramo för han sa allt där, tyckte han, och efter det ägnade han sig åt att jobba på ett museum. De böcker jag håller av mest har jag ställt på spiselkransen och det är Victoria Benedictssons samlade verk i en fin utgåva som jag fick av Daniel, min partner, när vi just hade träffats. Några år tidigare hade jag velat köpa den men inte haft råd. De är så fina och luktar jättegott av gammal bok och antikvariat.

Hur bra är du på att läsa svenska författare?

Inte bra alls, vilket jag ser som ett stort tillkortakommande, särskilt när man kommer utomlands och får frågor om Sverige. Jag lär mig dock mycket av min amerikanska översättare och vän Saskia Vogel som läser mycket svensk litteratur och brukar berätta om böcker hon läst. Men när man jobbar med text hela dagen, först ens egen bok och sen översättandet av någon annans, då orkar man inte läsa mer sen. Då funkar det bara med serier.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: