Jan Eklund: Året när Europas unga kvinnor steg fram efter männens gamla krig

11 september 2019

Vissa årtal och datum har en säregen magi, de flesta är lika anonyma som en trist måndag i februari. Vad ska man säga om 1919 – och hur såg världen egentligen ut för hundra år sedan? 

Vapnen har tystnat efter första världskriget, förhoppningar i luften, men också stor sorg över masslakten vid fronterna. Alla unga liv som offrats, en stark känsla av att detta vansinne inte får upprepas. 

Den gamla ordningen har störtats eller är på reträtt, demokratins röster – inte minst kvinnornas – hörs på allvar i offentligheten. För första gången får kvinnor rösta i Tyskland. Nya tankar vädras och debatteras, alternativa människoideal skisseras, det unga och moderna 20-talet ska snart kläckas.

Härhemma var märkesåret snarare 1918, vilket Per T Ohlsson påminde om i boken ”1918 – året då Sverige blev Sverige”. Vägen dit var dramatisk, men kompromisser i alla led ledde till att demokratins genombrott kunde ske relativt stillsamt.  

I Tyskland gick det blodigare till. Där föddes Weimarrepubliken under våldsamma gatukravaller mellan arbetare och militär i Berlin; i München pågick en lokal röd revolution som hotade att slita sönder landet. 

När författaren Kurt Tucholsky summerade det polariserade året 1919 i en tidningsvers skrev han lakoniskt att högern dominerades av ”reaktion” och vänstern av ”bolsjevikhorder”. Mitten var tom på män – men full av kvinnor. 

Tyska Unda Hörner lyfter fram några av dem i boken ”1919 – kvinnornas år” (övers. Per Lennart Månsson, Lind & co). Som radikalen Rosa Luxemburg, konstnären Hannah Höch och tennisstjärnan Suzanne Lenglen. Även kända utländska pionjärer: kemisten Marie Curie, modeskaparen Coco Chanel och bokhandlaren Sylvia Beach.

Månad för månad får läsaren följa vad som händer dem och några andra gestalter. Det har sin konkreta och lättuggade charm. Efter hand känns greppet tjatigt och molande. Var är de uppfriskande överraskningarna? Årtalet blir en fantasilös ram som kväver idéerna och krymper perspektiven.   

Det finns andra som gjort det så mycket bättre: Florian Illies (”1913 – århundradets sommar”), Elisabeth Åsbrink (”1947”) och Ian Buruma (”År noll – historien om 1945”). De har alla en känsla för hur vardagslivet, och den enskilda individens upplevelser, ska kontrasteras och samspela med det större historiska förloppet. 

När detaljerna får tala lyfter även ”1919”. Extremhögerns planterade lögner om politiska motståndare letar sig exempelvis in även i liberala Berliner Tageblatt den 16 januari: ”Liebknecht skjuten vid flyktförsök. Rosa Luxemburg lynchad av massan”. 

Det var snarare fråga om planerade politiska attentat mot tidens två kanske mest kända tyska revolutionärer. 

Och när Unda Hörner skriver att ”saxen är den nya tidens viktigaste instrument” hajar läsaren till. Coco Chanel klipper av sig håret i Paris och kortar kjolarna. Också Hannah Höch använder sax när hon går igenom tidningar hemma vid köksbordet i Berlin – och därefter möblerar om verkligheten i sina tidstypiska collage. Den fräcka modernismen bryter fram. 

Fredsfördraget efter första världskriget undertecknades i Versailles i maj månad. Tjugo år senare var det dags för ett nytt och ännu värre storkrig. De tyska demokraterna hade slagits i bojor eller tvingats i exil. Kvinnorna fick marktjänst igen.  

Den som inte har tröttnat på årtalsböcker och Nazityskland kan läsa Olivier Hilmes färska ”Berlin 1936”. Jag tror jag passar, men rekommenderar gärna en annan titel från Lind & co: Volker Wiedermanns ”Oostende 1936”. Den kretsar kring vänskapen mellan författarna Stefan Zweig och Joseph Roth – ”sommaren innan mörkret föll”. 

Mellankrigstiden, åtminstone 20-talet, var trots allt en lycklig parentes med stark magi. Vem hade inte velat hänga i Paris eller Berlin 1925?   

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: