Janine Jansens stråke var som ett trollspö i Konserthuset

03 oktober 2022

Tre musiker på fiol och piano sålde ut den gångna helgen i Konserthuset. Så hör de också till dagens världselit i klassisk musik – violinstjärnan Janine Jansen med den ännu inte lika etablerade pianopartnern Denis Kozhukhin. Samt instagramomsusade pianisten Khatia Buniatishvili, med en följarskara i samma klass som jämnåriga kollegan/rivalen Yuja Wang.

Janine Jansen hämtar nog inte sin publik från sociala medier, men skämmer bort sina fans här i landet genom återkommande besök – hon är gift med svenske cellisten/dirigenten Daniel Blendulf. Att få möta henne i ett stramt klassiskt sonatprogram med en samspelt pianist är likväl ett evenemang.

Här matchade de Brahms med Beethoven och respektive kompositörs främsta violinsonat – ja, rentav de största 1800-talsverken i genren. ”Kreutzersonaten” är i alla bemärkelser ett ikoniskt opus – inte bara för Tolstojs berömda kortroman och Janaceks expressiva stråkkvartett som lånat Beethovens titel. Som ursprungligen löd ”Sonata mulattica”, tillägnad ”Brischdower”, som Beethoven felstavade den färgade engelske violinvirtuosen Bridgetower.

Det måste ha slagit gnistor med Ludwig själv vid klaveret den gången i denna explosiva musik. Så även med belgiskryske Denis Kozhukhin, en i alla avseenden jämbördig partner till Janine Jansen. De besitter bägge blixtsnabba reaktionsreflexer i dynamik och frasering. Jansens stråke är ett trollspö för rikedom av nyanser och uttryck, som Kozhukhin möter med föredömlig klangtransparens.

Johannes Brahms underbart dunkla d-mollsonat, fylld av skugglik mystik och hetsiga infall, kändes som ett sentida svar på Beethovens expressiva Kreutzersonat. Och utgjorde tillsammans en nödvändig kontrast till Schuberts lättviktiga men läckert framförda duo.

Khatia Buniatishvili på Konserthuset.
Foto: Nadja Sjöström

Just läckerbitar dominerade Khatia Buniatishvilis soloprogram dagen därpå. Idel klaverkarameller av märken som Satie, Chopin och Liszt; ljuva kortisar i sällskap med ett urval rykande virtuosnummer. Hon är känd för egensinnigt långsamma tempi – det vet alla som hört henne i beundraren Erik Schüldts radioprogram.

En inledande ”Gymnopedie”, den vanliga, angav ton och tempo för konserten. Långsamt och stillastående men grumligt – en Satie med sådana anspråk borde vara kristallklar. Småningom började Buniatishvili få bättre grepp om pedalerna i Chopins välkänt melankoliska e-mollpreludium, för att sedan flexa fingermusklerna i ett av hans scherzon. Här sprätte hon sina flotta oktaver – har Khatia månne europarekord i oktavlöpning?

Bachs ”Air”, Schuberts ”Ständchen” och andra kramgoda låtar smektes fram i mjukt mezzopiano. Inte så lite maniererat: nyckfullt rubaterat och hostframkallande långsamt för somliga i publiken.

Men härligt galna virtuosuppvisningar gränsande till lustfyllda massakrer av Chopinpolonäser och Lisztrapsodier gick i gengäld rasande fort och starkt.

Läs mer om musik och fler texter av Camilla Lundberg

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: