Jazzmaestron Ron Carter hedras professionellt på Stockholm Nu Jazzfestival

28 maj 2022

Liljevalchs konsthall rimmar inte nödvändigtvis med en jazzfestival. Å andra sidan rimmar den ju med Vårsalongen, som i sig vore en utmaning för stans alla jazzklubbar i fil – utan att egentligen utgöra någon sorts finkultur. Den första upplagan någonsin av Stockholm Nu Jazzfestival trivs när allt kommer omkring rätt bra ute på Djurgården. Dessutom fyllde kvällens hedersgäst Ron Carter nyligen 85, och det tål förstås att firas lite mer ståndmässigt än vad som vore möjligt på till exempel Fasching.

Den legendariske jazzbasisten spelade annars där så sent som i höstas. Sista låten dedikerade han till publiken. Likt ett farväl, var det nog flera med mig som tänkte. Och som bara kommer lite extra på skam av hans affärsmässiga sätt att göra entré på Liljevalchs. Jag tror att han råkar se på mig just då. Bara som hastigast. Men det är tillräckligt för att jag ska låta bli att ropa ”Congratulations!” och i stället fokusera på de verkliga skälen till att han är här igen.

Upprinnelsen är ett stycke som Carter skev för ensemblen STHLM Svaga härom året, och som i sin tur lett till ett större antal låtar som han gav ut på skiva tillsammans med tyska WDR Big Band 2014. Den musiken framförs nu av en grupp som fyndigt kallar sig STHLM Starka. En på flera håll mycket namnkunnig uppsättning svenska musiker under ledning av ingen mindre än storbandsnestor Ann-Sofi Söderqvist. Och så förstås Carter själv på kontrabas.

Kontrasten kunde knappast vara större rent dynamiskt. Eller det kunde den kanske ändå. STHLM Svaga har ju gjort det till sin grej att spela väldigt dämpat, men här gör de faktiskt Carters stycke (recenserat i DN vid uruppförandet) såväl som andra beställningsverk – relativt starkt. Det kan förstås vara lokalen – dess takhöjd, inte minst - som trots allt ställer till det lite. Och det är förstås inget mot när storbandet öppnar spjällen med utgångspunkten åter i kompositioner av Carter.

Musiken från skivan ”My personal songbook” har som två parallella nivåer. På den ena är det robust och hantverksmässigt klanderfri storbandsjazz som den utvecklades årtiondena efter stilens egentliga storhetstid. På den andra är så gott som varje låt inspirerad av personliga erfarenheter som Carters första resa till Brasilien och när kollegan Billy Higgins fick barn. STHLM Starka landar det förra mycket professionellt. Men det är den där andra nivån som utlöser mervärdet. De flesta solisterna vrider till det på individualistiska vis, som kanske kunde vara riskabla i närvaro av självaste maestron – men som i själva verket hedrar honom desto mer.

Festivalen äger alltså rum under bara en kväll. Och den börjar egentligen i en helt annan ände. Bandet Goran Kajfes Tropiques inleder med ett långt suggestivt stycke över flera distinkta delar och med återkommande ostinaton som rytmisk propeller. Som ofta med Kajfes är musiken som ett medel för honom själv att upptäcka och undersöka annan musik. På vägen gör han den till sin. Men utan att någonsin stänga dörren mot det kreativa flöde där han sällan uppehåller sig vid sin egen person annat än just indirekt.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: