Jazzrockgitarristen Samuel Hällkvist skapar en organisk helhet på nya skivan

16 juli 2020

Gitarristen Samuel Hällkvist forstätter sin resa i åtminstone två gränsområden – det mellan jazz och rock, och det mellan konventionella instrument och elektronik. I tidigare recensioner har jag liknat hans musik vid bland andra King Crimson och, mer specifikt om Hällkvist, Marc Ribot. Det håller fortfarande till viss del – på en tidigare skiva från 2012 använder han faktiskt en trummis som spelat med just King Crimson. Men för att ge en sannare bild måste man gå djupare i hans alldeles egna formel.

På nya ”Epik, didaktik, pastoral” figurerar flera trumpetare, vilka på sätt och viss knyter skivan närmare jazzen. Men det är egentligen på ett mer grundläggande plan som Hällkvist röjer sin bakgrund som improvisationsorienterad musiker. Det handlar om hur han bäddar för de olika elementen som ingår i musiken. Hur de närmar sig och påverkar varandra. I allt det där har han en förmåga att skapa en organisk helhet, som vinner sin originalitet mer inifrån den egna processen än genom yttre influenser.

De flesta låtarna är relativt korta och kretsar kring en stämning, som utvecklas på ett sätt som minner om amerikanska minimalister som Steve Reich. Det ger en dynamik, som lyfter fram detaljer, sound, taktarter och progressioner. Som lyssnare koncentrerar man sig, snart medveten om att plötsligt sker något litet som känns desto mer betydande – rentav dramatiskt.

Bästa spår: ”Dekorum lll: låg”

Läs fler texter av Johannes Cornell och fler av DN:s skivrecensioner

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: