Jireel: ”Jag har känt att jag måste vara där när min pappa inte är det”

13 januari 2021

Hösten 2015 var ovanligt varm, oktober var den torraste på 230 år. På landets topplistor trendade låtar som The Weeknds ''Can't feel my face” och ”Hotline bling” med Drake. En femtonårig kille från Rågsved lade upp sin första musikvideo på Youtube. I videon rappar han framför en graffititäckt vägg att ”dom säger Jireel inte släppt någonting / kommer chocka när jag släpper nåt nytt”.

Sedan dess har inte Jireel gjort mycket annat än släppt musik – tre album, en ep och hittar som ”Cataleya” och ”Força”. Han har tagit emot priser på P3 Guld och Grammisgalan, och nominerats till MTV:s EMA. För ett år sedan släpptes Edit-dokumentären ”Jireel – efter genombrottet” om hans intensiva år, ständigt på turné och ständigt på tå.

Men 2020 stannade allting upp. Covid-19 svepte sin mörka kappa över Sverige. I juni förlorade Jireel sin pappa i sviterna av sjukdomen, och det nya albumet ”1953” vittnar om en komplicerad och stundtals obefintlig relation.

– Jag har aldrig skrivit ett album såhär snabbt och... jag hade så mycket att säga. Det kändes så självklart, alla texter fanns i huvudet, säger Jireel.

Foto: Beatrice Lundborg

Det vräker ner snö över Nytorget och lyser upp studion där han huserat de senaste tre åren. När vi ses för intervjun är det bara 14 timmar till att albumet släpps.

Han är inte nervös inför släppet, han har gått och väntat i månader. I början av sommaren släppte Jireel albumet ”Sex känslor”, om en romans från att den spirar till att den dör. Trots att de två albumen skrivits och släppts inom samma halvår, är de påfallande olika. På ”1953” hörs inte Jireels annars afrobeatiga melodier till. Han håller sig genomgående fast vid mörka och djupa trapbeats vars stämningar talar om Jireels 2020.

– ”Sex känslor” var liksom folkligt, och jag tror alla kunde hitta sin låt i det. Men det här nya är mer personligt, och om en verklighet som jag har gått igenom. Afrobeat och allt det där var ett sätt att göra något nytt, men nu ville jag gå tillbaka till det jag började med och uppgradera det, förklarar han.

Jireel Lavia Pereira föddes i Angola fyra månader efter millennieskiftet, och växte upp med sin mamma och nio syskon i Stockholmsförorten Rågsved. Han har haft samma fyra vänner hela livet. Han beskriver det som en sluten cirkel med människor som han kan lita på och som tar ner honom om, eller kanske när, han ”börja flyga för högt”.

”Har varit ensam hela livet / min pappa var alkis, drack hela tiden”, rappar Jireel på singeln ”Dröm” som släpptes förra året. I låten famlar han sig fram i en mardröm, även om den egentligen handlar om känslor och erfarenheter från klarvakna tillstånd. Framför allt var låten en början till att formulera sin relation till sin pappa.

– Vår relation var liksom... tänk dig en människa du träffar då och då. Ni kanske pratar ibland men ni ses aldrig. Ni kanske till och med bor i samma byggnad men ni går förbi varandra. Det finns ingen kemi alls...

Att skriva och göra musik var ett sätt att landa i sorgen efter pappans död, och ta sig igenom dess olika faser. Jireel säger att han inte är en person som pratar om ”sånt”, och så har han alltid varit.

– Det var mycket vrede inom mig för saker han har gått igenom med min mamma. Men när han dog så kändes det som att jag hade missat så mycket. Det fanns så mycket jag hade kunnat göra när han fanns... eller just då kände jag så.

Var det på något sätt lättare att förlåta honom när han inte längre fanns?

– Jag vet inte om det var lättare, men för mig öppnades den sidan. Jag kände bara att jag behövde få ut det för att kunna läka, och jag vill inte gå runt och var arg hela tiden. Jag vill ändå fira honom på något sätt, genom att göra det jag älskar.

Jireel tror att han förlåtit sin pappa. Ilskan är i alla fall inte lika påtaglig. I den atmosfäriska balladen ”Regnet faller” ägnar han hela första versen åt att berätta om vad som händer med hans familj när en medlem plötsligt försvinner. Hans mamma som ”fått en tyngre ton, känner sig vilsen, helt utmattad”.

– Det har ju varit jobbigt för alla, men speciellt mamma. De hade en relation som är på en annan nivå än det jag hade med pappa, så jag förstår att det tog hårdare på henne. Mina småsyskon är i olika åldrar, vissa förstår ju medan andra gör det inte. Jag har bara känt att jag måste vara där när min pappa inte är det.

Som en fadersfigur?

– Nej, det handlar inte om det, utan bara att om de vill ha någon att falla tillbaka på så ska jag vara den.

Vem är din någon?

– Min mamma. Hon har varit både mamma och pappa under hela vår uppväxt, och det är någon jag har sett upp till. Hon kan ha haft jobbiga tider, men hon har aldrig lagt det på oss utan alltid visat ett leende och fortsatt kriga, svarar han.

Jireel har under sin karriär släppt låtar med popartister som Miriam Bryant, Viktor Leksell och Estraden, men också utländska rappare som brittiska Yung Fume och norska Kamelen. På ”1953” gör han låten ”Mexico” tillsammans med Yasin, som nyligen häktats för stämpling till människorov av en annan svensk artist. Låten och musikvideon släptes som planerat, trots häktningen.

– Jag tycker att Yasin är en väldigt begåvad artist och det var därför jag bjöd in honom att vara med på min platta. För mig handlar det om musik och ingenting annat. Låt oss inte glömma att han inte är dömd, säger Jireel.

– Innan vi gjorde ”Mexico” tillsammans var senaste gången vi sågs för fyra år sedan, och redan då pratade vi om att göra en låt. Sedan har det hänt en massa grejer så det blev aldrig av. Men den här låten, den enda som skulle passa för den var Yasin.

Foto: Beatrice Lundborg

Låten handlar om att komma från ingenting och plötsligt ha allting, om att ha stora drömmar och hänge sig åt att skapa sin framgångssaga. Det är ett återkommande tema i Jireels musik, redan på sitt första album ”Jettad” sjunger han om att ”tagga från misär”. Men i ”1953” får svärtan och kylan större utrymme, där varje låt kretsar kring kontrasten mellan då och nu.

Min uppväxt har varit till och från, men grejen med mig är att jag alltid vetat vad jag vill göra. Jag har inte dragits till det dåliga men jag har heller inte missat det. Hela pandemin har gett mig tid att tänka på allting jag har gjort de senaste åren, och vad jag har uppnått.

– Vi har verkligen gjort så mycket. Det känns liksom skönt att skriva om det för att folk som har varit på samma plats ska kunna fatta att det går att göra exakt det man vill.

Det tog lite tid för Jireel att skriva musik efter att ha avslutat ”1953”, och det känns fortfarande lite konstigt att skriva igen. När vi ses har han lyckats skapa några nya låtar.

– Men jag har ingen plan för vad jag ska göra med dem. Jag har släppt så många projekt, jag måste nog chilla kanske... och hitta ny inspiration.

Vad handlar de nya låtarna om?

– Det har varit mycket kärlekslåtar, jag har varit i den fasen.

Nykär?

– Aah…

Jireels kärlek är influeraren Alice Stenlöf, som hörs i introt till låten ”Likadan” på en knastrande telefonlinje.

Egentligen var planerna att släppa musik på portugisiska och engelska, för att satsa på sin karriär utomlands. 2020 var året då han skulle resa runt i olika länder och knyta kontakter, men pandemin ströp möjligheten att åka i väg. I stället sitter han på låtar på portugisiska och engelska som väntar på sin tid.

– Det är mycket politik att släppa musik utomlands. Jag vill inte släppa internationell musik från Sverige, utan jag vill släppa internationell musik utomlands.  Det handlar om att ha koll på vad som trendar, det finns inget sound som håller i fem år längre. Det byts varje månad, och man måste vara på tårna.

Men är inte grejen med ”1953” att du inte tar hänsyn till den stora massan?

– Jo för samtidigt... jag kan göra musik folk tycker om eller som spelas på klubbar, men jag måste också göra musik som mättar mig.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: