Joachim Berner om sin mediekarriär: ”Det blev en smärtsam resa för mig”

15 maj 2019

90-talet var en strålande tid för Joachim Berner. Chefsjobb på Privata Affärer och Göteborgs-Posten följdes 1996, 34 år gammal, av redaktionschefsposten på Dagens Nyheter, därpå chefredaktör och vd. Det var svårt att hitta någon som var hetare i medievärlden. 

Men när han tog jobbet som Expressens chefredaktör 2001 vände det. Hans nysatsningar fick upplagan att sjunka i stället för öka, en löpsedel om Gudrun Schymans ”sexfilm” fälldes i Högsta domstolen för förtal. Och ett olämpligt, flörtigt mejl till en medarbetare senare så var banan som tidningsman över. Han slutade på Expressen efter ett halvår, ”ordentligt tilltufsad”.

Foto: Thron Ullberg

Om allt detta, och mycket mer, kan man läsa i memoarerna, ”Den förlorade sonen”, som släpps i dagarna. En titel med dubbel betydelse.

Men så fick han erbjudandet att bli vd för Sveriges Radio. Det säger man inte nej till. Just det skulle dock SR självt göra, efter anställningskontraktets undertecknande – Berner hann inte ens tillträda. Nu brast vajrarna till den förut uppåtgående hissen. Han jagades om kommentarer till den svårtydda ”skandalen”. Han gömde sig, svarade inte i telefon, gick knappt ut. Och in i en kris. Från toppen till botten hade det tagit två år.

Hade han egen del i det där, drivit på för hårt, sprungit för fort?

– Jag hade blivit förförd av uppmärksamheten, säger han. Jag var överallt, det var inte många morgnar som jag inte på vägen till DN åkte förbi radio eller tv för att uttala mig om något. 

– Det där främjande min fåfänga. Jag sågs väl som ett fenomen och jag ska inte förhäva mig här, men min bakgrund – mamma journalist, pappa direktör och jag själv en gång en ung rockrecensent – gjorde att jag kunde röra mig i både kultur- och näringslivskretsar. Sitta i styrelserum och gå på konserter. Det ansågs väl intressant. Men mediedramaturgin fungerar så att först ska man upp och sedan plockas ned. Det blev en smärtsam resa för mig.

Vi träffas i ett mötesrum på Stureplan i Stockholm, på ett riskkapitalbolag där Joachim Berner har ett av många just styrelseuppdrag. Bland dessa familjeföretaget Christian Berner där han är ordförande. Enda direkta kontakten med medierna är också det via en styrelse, lokaltidningsbolaget Mitt i. 

Bakgrunden står det mycket om i ”Den förlorade sonen”. Bland annat det komplicerade förhållandet till fadern och övertygelsen att sonen skulle ta över företaget. Förälskelserna. Berner som keyboardist i ett för sextiotalister halvkänt band. Att ses som överklassunge ute och oansvarig hemma.

Så, att bli chefredaktör och vd var hans sätt att försöka tillfredsställa båda föräldrarna. Men samtidigt är han ”en bråkig person”. Memoarer i dag möter nästan alltid protester: ”Så där var det inte alls”, och kan tolkas som att just bråka. Exempelvis med människor som känt sig sidsteppade eller trampade på i det som kallades ”stormarnas hus”, Dagens Nyheter.

– Att skapa dramer stämmer säkert på mig. Men så kritisk är jag ju inte, här finns inga avslöjanden eller så. Några kan anse att jag är ute och cyklar, men jag har haft som ambition att vara absolut sann. Allt annat vore poänglöst.

Han skriver att han inte har lugnet i sig, att han har svårt att finna den riktiga harmonin i en relation. Men också hur vi ”bryts ner när ingen behöver oss.” Dubbelheten, att å ena sidan ha ett starkt behov av närhet och bekräftelse, å andra sidan att vara tuff och oberoende, det känner nog många igen. Men krisen som Berner gick igenom blev existentiella funderingar. Smällarna var det ”bästa som kunde hänt”, skriver han.

– Är man mitt uppe i ett chefsjobb för ett starkt varumärke som DN hinner man inte tänka på sådant. Till slut tror man att man är varumärket. Och då tar det slut.

– Jag misslyckades på Expressen, så var det. Men att Sveriges Radio tvärvände utan att något nytt om mig hade kommit fram, det var helt bisarrt. Allt som förr varit positivt var nu negativt, jag blev otroligt jagad. Och tog helt slut.

Nu går Joachim Berner och hämtar en nikotintablett. Inte sällan var det i ett rökrum som man kunde föra en diskussion, ibland hetsig, med honom. Numera begränsar han sig till tabletter, och kanske är det på något vis typiskt för hans utveckling. Att lägga ner sin tuffare sida och hitta en form av andlighet.

– Kyrkan har blivit viktig för mig. Jag vågar stå för det, jag vågar säga det här. Jag värjde mig, man förknippar sånt med frälsta människor och hur de ser sig som så himla goda. Men bara för att jag har hittat en andlighet så inbillar jag mig inte att jag är ett dugg godare än du. Det är en viktig distinktion för mig. 

Men vad har det gett dig mer konkret?

– Ett lugn. Jag kan känna det i det här samtalet också, att på något sätt ger boken mig ett lugn. Du säger hela tiden att jag är hård, tuff, men jag uppfattar mig som en ganska sensibel person. Jag är i alla fall mer medveten om mina brister i dag, och kan acceptera att de är en del av min person. En mer harmonisk person i dag.

Kan man se boken som revansch, här är den förlorade sonen som vill tillbaka som befattningshavare inom medierna?

– Absolut inte revansch. Men önskan om tidning igen fanns där; den ständiga diskussionen, kreativiteten, adrenalinet. Vilken middag som helst kan jag fortfarande försöka göra om till ett redaktionsmöte. I våra tider av drev med sociala mediers påverkan hade jag, med erfarenhet och stabilitet i dag, varit en bättre utgivare. Det är jag säker på.

– Men jag har fått fina uppdrag i styrelser, familjeföretaget har noterats och går bra, jag har det ganska kul nu. Att släppa det och med full fokus ... nej, jag tror jag att för gammal för en operativ roll. Och vad skulle reaktionen bli: ”Men vänta, hade vi inte slagit ihjäl den där Berner?”

Varför bok nu, femton år efter stormarna men långt till ålderdomen?

– Jag har länge velat skriva om vad som hände. Men inte i affekt, när man känner sig som ett offer och det riskerar att bli pajkastning. Och om tio år finns inte många kvar i branschen, det skulle bli anekdotiskt. 

– Men det som verkligen fick mig att inte vänta var att min kompis och tennispartner Christer plötsligt dog när han var ute och sprang. Nästa gång är det jag som är ute och springer.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: