Johan Croneman: Den amerikanska historien om västern är full av myter och starka män

21 maj 2019

”Västerns erövrare” (SVT1 och SVT Play) heter i original ”The men who built America: The Frontiersmen” – och det är en betydligt bättre innehållsdeklaration än den svenska titeln; det är sannerligen 100 procent män som under framför allt 17- och 1800-talet koloniserar det vi i dag känner som USA. Här finns inte en kvinna så långt ögat skådar, bokstavligt talat. Kvinnornas insats för västerns erövring är inte försumbar, den existerar inte. Fanns det kvinnor på den tiden?

”The men who stole America” hade dessutom varit en betydligt mer adekvat titel, men den serien, berättad ur ursprungsbefolkningens perspektiv, och historien om ett utdraget folkmord och om etniska rensningar långt innan begreppen fanns, kommer det nog dröja innan vi ser. I USA skulle den ju ifrågasätta hela landets legitimitet.

I ”Västerns erövrare” försöker man visserligen att inte blunda för realiteterna, man ”beklagar” utrotningen av indianerna, men: ”a man has to do what a man has to do”. I serien letar man aldrig efter strukturella orsaker till kolonialismen, fördrivningen, mördandet, man hittar däremot enskilda rötägg, ondskefulla och giriga män, som så att säga får bära hundhuvudet och ansvaret för den brutala delen av koloniseringen av en kontinent och fördrivningen av tusentals indianstammar. 

Dramadokumentärer är som bekant ett gissel i största allmänhet, jag har många gånger kunnat konstatera att jag förmodligen aldrig sett en helt igenom lyckad dramadokumentär – ”Västerns erövrare” kan emellertid vara en av filmhistoriens bättre. Den är välgjord, spännande, dramatisk, och bortser man från grov historieförfalskning i vissa avseenden, är den också utan tvivel en officiell historielektion som heter duga. Det gjordes några expeditioner över den av kolonisatörer outforskade kontinenten som var både häpnadsväckande och spektakulära – och om dessa berättas med både personlig inlevelse och stora filmiska, episka, förtjänster.

Det är en sex avsnitt lång serie att svälja hel, en helg förslagsvis, utspridd på sex veckor blir den lätt fadd och utspädd och förmodligen än mer irriterande i sin vacklande och tveksamma historiesyn.

Krim- och krigsskildringar dominerar helt utbudet av dokumentärer, seriemördare (de flesta amerikanska) och andra världskriget (ur ett allierat perspektiv) är ständigt återkommande teman.

”Extremely wicked shockingly evil and vile” är ännu en välgjord (drama)dokumentär på Netflix om psykopaten och seriemördaren Ted Bundy, där hittar du också ”Conversation with a serial killer: The Ted Bundy tapes” – 30 år efter att Ted Bundy avrättades tycks intresset för honom inom populärkulturen aldrig sina.

Det är två väldigt obehagliga skildringar, jo, jag kan verkligen hålla med om att de bitvis spekulerar svårt i vår kollektiva skräck, och visst längtar man efter den där djupare analysen av en amerikansk kultur som mer eller mindre odlar seriemördare och föder och göder sitt våldsförhärligande som en av landets största naturtillgångar.

Man har hundratals gånger högt frågat sig varför, mycket sällan har man fått minsta svar.

Eftersom Sverige är ett svårt USA-influerat land, inte minst kulturellt, har också intresset för svensk krim exploderat med reportage och serier om Knutby, Arboga-morden, Englas mördare och så vidare. De är särskilt inspirerade av amerikansk dramaturgi och amerikanskt berättande, när de inte kopierar rakt av.

Det finns ett begripligare svenskt filmspråk, bättre förankrat i svensk kultur, varför inte använda det?

Läs fler krönikor av Johan Croneman 

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: