Johan Lagerkvist: Demonstrationerna i Hongkong väcker hopp om demokratisk revansch

26 juni 2019

Demokratins ställning i världen har försvagats. Rapporten ”Freedom in the World 2019” från organisationen Freedom House visar att tillbakagången, för trettonde året i rad, fortsätter. Utbrett politikerförakt och misstro mot etablerade eliter har möjliggjort för charlataner att vinna gehör för sina förenklade lösningar på de komplexa problem som överskrider nationsgränserna i dagens värld. Till sin hjälp har populisterna framgångsrikt utnyttjat Facebook och Twitter. Ryggradslösa ledarskap har tillåtit hatpropaganda att förgifta det demokratiska samtalet. 

Parallellt med utvecklingen inom demokratierna försöker auktoritära stater i dag aktivt influera dem. Men till exempel Kina siktar också in sig på grundpelarna i det internationella samfundet, som Förenta nationernas råd för mänskliga rättigheter, utvecklingsorganet UNDP och FN:s plan Agenda 2030 för hållbar global utveckling. Målsättningen är att minska bruket av demokrati-ordet och omstöpa själva definitionen av mänskliga rättigheter. 

Ungdomar demonstrerar i Hongkong – mot den anpassliga vuxenvärlden och Kinas despoti. Foto: Chien-min Chung

Ett flagrant exempel på sådan påverkan av det öppna samtalet är den inställda sammankomsten för att hylla de universella mänskliga rättigheterna på Fotografiska i Stockholm den 13 maj. Det var efter kinesisk kritik mot att foton på Dalai Lama och konstnären Ai Weiwei figurerade i utställningen som hyllningstalen till FN:s universella deklaration fick skjutas på framtiden. 

Att diktaturers långa armar sträcker sig efter flyktingar och dissidenter i exil är inget nytt, men att de lyckas blockera samtal om frihet och rättigheter i etablerade demokratiska samhällen är en alarmerande nyhet. Det förefaller som att de gamla demokratierna inte törs tala klarspråk gentemot diktaturen, vare sig det gäller vårt öppna samtal eller deras ”interna angelägenheter”. En sådan intern fråga är till exempel de pågående miljonprotesterna i den forna brittiska kolonin Hongkong. 

Gatuprotesterna som inleddes där den 9 juni gäller en lag om utlämning av brottsmisstänkta från Hongkong till länder och områden med andra juridiska system, däribland Folkrepubliken Kina. Det låter som en teknikalitet. Men frågan är större än utlämning av radikala dissidenter eller entreprenörer som mutat någon partitjänsteman som fallit i onåd i Kina. Två miljoner människor tågar mellan Hongkongs skinande skyskrapor eftersom de är rädda för att deras yttrande- och mötesfrihet ska upphöra genom den smygande integrationen med Kinas leninistiska partivälde. 

Som ”särskild administrativ region” lyder Hongkong sedan överlämnandet från Storbritannien 1997 under kinesisk suveränitet. Enligt överenskommelsen mellan Margaret Thatcher och Deng Xiaoping skulle formeln ”ett land, två system” gälla i 50 år. Men precis som Peking i dag arbetar för att erodera de liberaldemokratiska normerna globalt, har man länge arbetat för att förändra normerna i Hongkong. 

Redan 2003 pressade Peking på för att driva igenom hårdare säkerhetslagar. 2012 försökte man införa ”moralisk och patriotisk undervisning” som lovordade kommunistpartiet men kritiserade demokratiska system. 

Regimens strävanden samlade de första stora massdemonstrationerna och 2012 tvingade kritiken Hongkongs regering att skjuta upp genomförandet av en patriotism i skolplanen. Därefter övergick Peking till mer subtil påverkan av affärseliten, uppköp av massmedier och hot mot kritiska journalister. Men skadan var redan skedd. 

Hongkongs civila samhälle mobiliserade för hårt motstånd mot ”fastlandisering”. Den påtvingade nationalismen från Peking fick motsatt effekt när studenterna blev antipatriotiska och började framföra krav på fullständiga demokratiska val av Hongkongs ledare. Att Peking vägrade ge upp kontrollen av den lagstiftande församlingen ledde 2014 fram till hela 79 dagar av oavbruten protest. Den blev känd som ”paraplyrörelsen” efter havet av gula paraplyer som höjdes när demonstranter skyddade sig mot polisens tårgasgranater. 

Foto: Todd Darling/TT

Regeringschefen C.Y. Leung vägrade att ge efter för kraven och i efterspelet av konfrontationen ställdes aktivister inför rätta. Den robotlika kompromisslöshet som Leung uppvisade mot Hongkongs civila samhälle gav bestående ärr. Också tvärtemot Pekings intentioner har engagemanget för demokrati och autonomi därför ökat. Många ser i dag representativ demokrati som bästa försvar mot en infasning med Kinas politiska system. Under de senaste fem åren har striden pyrt i den lagstiftande församlingen, där unga ledamöter på grund av antinationalistiska motståndshandlingar tvingats lämna sina platser. 

Det är mot denna bakgrund de senaste veckornas uppflammande gatuprotester ska tolkas. Visst finns rädsla för att medborgare skickas till de partikontrollerade domstolarna i Folkrepubliken, men än mer handlar de om den smygande processen att göra Hongkong mer fastlandskinesiskt, stick i stäv med Deng Xiaopings löfte om ”ett land, två system”. 

När Carrie Lam, Pekings handplockade ledare sedan 2016, avsåg att forcera igenom utlämningslagen trots månader av omfattande kritik, gav sig folk ut på gatorna igen. Efter att polisen den 12 juni på nytt avfyrade tårgas och gummikulor anslöt sig hela två miljoner invånare till protesten, som riktades direkt mot Lam. Men indirekt är det diktaturen Kina som är måltavla för denna massiva sociala proteströrelse. 

Efter den historiskt stora manifestationen tvingades Lam att skjuta lagen på framtiden. Att Hongkongs ledare dragit tillbaka kontroversiella lagförslag har hänt förut. Men att reträtten sker under Xi Jinpings hårda ledarskap är anmärkningsvärt. Frågan är hur diskussionerna går i Peking. Än så länge är Xi tystlåten om Hongkong. Att liksom 1989 i Peking stoppa demokratirörelsen med militärt våld torde vara uteslutet. De politiska och ekonomiska skadorna skulle bli mångfalt större 2019, såväl nationellt som internationellt. Det enda rimliga är att fortsätta bedriva ett lågintensivt utnötningskrig i Hongkongs domstolar och att begränsa spridningseffekter till provinsen Guangdong.

Men trots att protesten i Hongkong är så lokal – den syftar ju inte till att demokratisera hela Kina – är den samtidigt av global betydelse i sin starka passion för universella värden som representativ demokrati och mänskliga rättigheter. Och till skillnad från lokal nationalistisk populism är den tydligt antinationalistisk. Samma engagemang genomsyrar den spirande sociala rättighetsrörelsen i USA och den internationella skolstrejken för ”klimatansvar” som Greta Thunberg har initierat. Dessa rörelser samlar också unga som tröttnat på att en demokratisk, socialt och ekologiskt hållbar värld tycks utom räckhåll med de strategier som används av de vuxna makthavarna. 

Demonstrationerna i Hongkong går därför emot den dystra trenden om demokratins tillbakagång som redovisas i Freedom Houserapporten. Som del av en internationell ungdomsrevolt mot faktaförnekande antiglobalister och repressiva ledare är protesten vid randen av ett allt mäktigare Kina ett hoppingivande trendbrott. 

Det visar att demokrati och liberala friheter är det bästa försvaret mot det auktoritära hotet. Ungdomarna påminner också den anpassliga och tystade vuxenvärlden om att detta försvar måste vara högröstat.

Professor i Kinas språk och kultur, föreståndare vid forum för Asienstudier vid Stockholms universitet

Läs mer: Även klassiska konstnärer gör uppror mot censuren i Hongkong  

Läs mer: Hongkong är en utrotningshotad art 

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: