Johanna Paulsson: I tystnaden kan vi börja lyssna på andra

02 december 2020

I våras var det tystnaden som blev en obekant tvärnit efter musikens sista taktslag. Nu hajar jag till hemma i fåtöljen när applåderna brakar loss. Så främmande känns plötsligt det där ljudet av mänskligt jubel när de sista tonerna i ett konserthus klingat ut. Men i salongen är det förstås tomt. Kameran sveper över ett hav av öde sammetsstolar och applåderna är pålagda. Men nog hade musikerna ur Kammarensemblen, dirigenten Christian Karlsen och framför allt de 107 tonsättarna förtjänat ett rungande bifall. För kollektivkompositionen ”Mosaic tales” som i tisdags livestreamades från Konserthuset i Stockholm handlar verkligen om delad ensamhet.

FST – Föreningen Svenska Tonsättare – har tagit initiativet till denna musikaliska stafett. Varje kompositör har tagit vid där kollegan slutat, inte bara gjort sin grej, utan lyssnat in och fogat till. Samarbete i stället för individualism, kollegialt samspel snarare än konkurrens. Så som människor i allmänhet borde tänka lite oftare. Att komponera 10–15 sekunder musik gör ingen tonsättare ekonomiskt rikare. Men som musikalisk manifestation är den här klangliga kraftsamlingen desto mer effektfull och som tidsdokument oersättlig. Bara en sådan sak som att mellansatsen i detta tredelade verk är elektroakustisk musik som inte brukade klinga på Konserthuset före pandemin.

Nu sprakar ett technosmattrande och strömförande sound till datorskärmens visuellt abstrakta ackompanjemang. En musik som söker ny frekvens i en tom rymd, där lyssnarna sitter utspridda som satelliter i sina hem innan instrumenten tar vid igen med både ödsliga stråkklanger och utåtriktad energi. Jag tänker också att fler strömmade konserter borde ha en konceptuell regissör som Pia Forsgren och en Marika Lagercrantz som recitatör. Texterna hon läser upp är tonsättarnas tankar om den pandemiska tillvaron som angår alla.

Just nu görs många både mer och mindre lyckade försök att ersätta den känsla av gemenskap som går förlorad när publiken inte kan vara på plats. Salong Zoom – ett nytt initiativ från kammarmusikfestivalen Järna Festival Academy – får nog jobba lite mer på upplägget för sitt försök att hålla musiksamtalet levande med digital konferensteknik. På Konserthuset försöker man i sin tur locka tittare till den kommande fredagens digitala soppkonsert med eget matlagningsprogram filmat i foajén.

Medan jag ser svampsoppan tillredas tänker jag på sommarens inställda feriekurs för ny musik i Darmstadt. Under vinjetten ”Die Fettecke” (”Fetthörnan”) presenterade den norska tonsättaren Lars Petter Hagen i stället videoklipp, där han tillredde makrobiotiska recept av den amerikanska avantgardisten och svampälskaren John Cage. När dirigenten Kirill Petrenko åter tvingades stänga Berlinfilharmonikerna för säsongen i slutet av oktober valde han att avsluta med just Cages ikoniska 4’33” som en sorts tyst protest. Man vet aldrig vad som uppstår ur den ofrivilliga tystnaden. Men i bästa fall är det förmågan att lyssna på andra – precis som i ”Mosaic tales”.

Läs mer om musik och fler texter av Johanna Paulsson

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: