Johanna Paulsson: Tiden har hunnit i kapp Klaus Nomis queera klanger

16 oktober 2020

Första gången jag hörde talas om Klaus Nomi kan ha varit när jag intervjuade Karin och Olof Dreijer i en soffa på Söder. Det var innan electropopduon The Knife blev så där maskerade och hemliga. Men syskonen visste redan vart de var på väg. Vi talade om könsöverskridande röstförvrängningar, om hur man kan ändra identitet och maktposition med elektronikens hjälp. Sedan minns jag att jag googlade namnet på vad som visade sig vara en queer countertenor i spektakulär outfit. Hänförd lyssnade jag på Klaus Nomis låtar – såväl Purcellarior som synthpopigare solomaterial – och framträdandet med David Bowie i tv-programmet ”Saturday night live”.

För drygt 15 år sedan berättade Andrew Horns välgjorda dokumentär ”The Nomi song” historien om den tyske Tintomaragestalten. Klaus Nomi (en akronym för ”Know me”) föddes 1944 som Klaus Sperber i sydvästra Bayern. Efter en tid i Berlin flyttade han vidare till New York och gjorde succé på alternativklubbarna i stadsdelen East Village. När Nomi i början av 80-talet dog i aids – då ännu klassat som ”bögpesten” – stod han på randen till ett internationellt genombrott. Dokumentären skildrar sångaren som en utomjording på tillfälligt besök och av mainstreampubliken blev han heller aldrig lika accepterad som den visuellt gränslösa Bowie. ”Space oddity” var en sak, men Klaus Nomi uppfattades som konstig på riktigt. Mycket tack vare sitt val av röstfack som på den tiden stack ut inom både pop och opera.

Men den förklädda rösten sträcker sig ända tillbaka till barockens kastrat­sångare (gossopraner snöpta före målbrottet). Tanken om ett musikaliskt ”hen”, där det socialt konstruerade könet inte nödvändigtvis är förbundet med det biologiska, går igen i Rossinis travesti­ eller byxroller. Som countertenor – vanligtvis en baryton i falsett – tänjde Klaus Nomi på gränsen ytterligare. Tack vare sitt vokala uttryck och sin spektakulära scenpersona förkroppsligade han på samma gång en både inre och yttre androgynitet som tycks ha väckt lika mycket ängslan som fascination. Inte ens skivaffärerna visste hur de skulle kategorisera honom. Sedan operavärlden slutade kastrera folk har kvinnor i regel fått sjunga byxroller. Först på senare år har man kunnat se en boom av framstående countertenorer som Franco Fagioli, Philippe Jaroussky och Iestyn Davies.

Österrikiska tonsättaren Olga Neuwirth hyllade i slutet av 90-talet Klaus Nomi med en modern sångcykel och frostscenen ur Purcells opera ”Kung Arthur” har nog aldrig varit hetare än när DJ Hell för sju år sedan remixade countertenorens ”Cold song”. Till slut har tiden hunnit i kapp Klaus Nomis queera klanger även på Kungliga Operan i Stockholm. På lilla scenen Rotundan ges nu en nyskriven monolog om hans sista dagar på dödsbädden med barytonsångaren Richard Hamrin i svartvit signatursminkning. Men ingen sjunger ”Didos klagan” lika isande som Nomi. Arian – låten ”Death” – handlar om att invaderas av döden, läggas i jorden och be en sista sorgsen bön om att bli ihågkommen.

Fotnot: Monologen ”Klaus Nomi” ges på Rotundan fram till den 19 november. Kungliga Operan planerar att spela in föreställningen på grund av högt biljettryck.

Läs fler texter av Johanna Paulsson och fler av DN:s kulturkommentarer

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: