Johanna Paulsson: Visst går det att dansa till domedagsmusik

22 november 2020

Det är inte lätt med tajmning i dessa tider av inställda konserter. Lagom till kyrkoårets sista och deppigaste söndag – domssöndagen – skulle Stockholms saxofonkvartett förra helgen ha tagit domedagsbasunens plats i tonsättaren Pelle Olofsons nyskrivna körverk ”DOM”. I urvalet av texter – både bibliska och sekulära – fastnar jag för första världskriget-poeten Wilfred Owens ”Anthem for doomed youth”. Att dikten beskriver slagfältets ”vinande körer av granater” är ett närmast ironiskt sammanträffande när körsång på riktigt är bland det mest riskabla man kan ägna sig åt just nu.

Domedagen har genom århundradena fått ett högst varierande soundtrack. Bland moderna musiklyssnare är det förmodligen fler som som hört hårdrockssångare snarare än präster predika om helveteslågor. Den mest uppenbara undergångsgenren är kanske doom metal med sina tunga, trögflytande riff även om black metal har en tendens att vara snäppet mer svavelosande – samt satanisk. Men man ska sannerligen inte underskatta kraften i klassisk musik, vare sig det handlar om Wagners gudaskymning i ”Ragnarök” eller Verdis dödsmässa.

I slagverkaren Roger Svedbergs deckare ”Carmensyndromet” sitter den hetlevrade polisassistenten Anette Hansson i sommarstugan på Värmdö och mår skit. För att kanalisera sin egen ilska och förtvivlan spelar hon ”Dies irae”-satsen ur Verdis rekviem på högsta volym i stereon. ”Varje gång hon lät den brutala musiken dåna tog den fullständigt över henne, den bankade och den skrek, den uttryckte allt och den uttryckte det helt rätt”, skriver Svedberg träffande om ett verk med orkesterstötar ”råa som knytnävsslag”.

Medeltida munkar visste onekligen hur man fick människor att skälva inför tanken på undergången och den yttersta domen. Men man behöver inte vara särskilt religiös för att drabbas av vreden i just den gregorianska sångens stora hit ”Dies irae”, ”Vredens dag”. Inte bara så som otaliga tonsättare citerat den i såväl rekvier som symfonier, utan lika gärna som skräckfilmsmusik i ”The Shining” eller sinistert skorrande elgitarrer hos sludgebandet Melvins. Det är för övrigt ingen slump att musikalmakaren Stephen Sondheim flätade in melodin i balladen om Sweeney Todd – barberaren som skär halsen av sina kunder.

Är det inte seriemördare, krig eller covid-19 så är det klimatkrisen som påminner oss om livets ändlighet och den där heliga vreden. När svenska flower power-pionjärerna International Harvester 1968 spelade in en dystert brölande ”Dies irae” med fågelkvitter var det mot fonden av den redan då framväxande miljörörelsen och gröna vågen. Andra artister har enbart behållit den latinska titeln eller mer specifikt reflekterat över vreden och världens orättvisor i största allmänhet, från den kristna folkmusikern Sara Parkman (”Vreden”) till det sekulära synthbandet Covenant (”Dies irae”).

Franz Liszt gjorde i sin tur en pianoparafras i ”Totentanz” och visst går det att dansa till domedagsmusik. Ta bara sambaklassikern ”Juízo final” (som betyder just domedagen) eller varför inte finska Aavikkos sanslöst svängiga ”Dies irae discodelico”?

Lyssna! Johanna Paulsson väljer soundtrack till domssöndagen

Läs mer om musik och fler texter av Johanna Paulsson

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: