Johannes Cornell: Små oetablerade jazzscenerna inger hopp

19 oktober 2020

Som så mycket annat har Stockholm Jazz Festival 2020 tagit stryk av covid-19. Ett minimum av affischering och annan närvaro på stan har bidragit till något av ett musikaliskt skuggspel, som de flesta bara har kunnat skönja bakom stängda dörrar. Inte desto mindre känns det som en seger att festivalen alls blev av, och för svensk jazz har omständigheterna naturligtvis inneburit mer plats och fler tillfällen även för lite mindre kända musiker.

Jag tänker genast på altsaxofonisten Johan Arrias, som i och för sig har varit med länge men vars skarpslipade musikaliska profil många fler borde få uppleva på nära håll. Jag tänker även på en allt längre rad distingerade, kvinnliga instrumentalister: saxofonisterna Anna Högberg och Malin Wättring, gitarristen Susanna Risberg, trombonisten Agnes Darelid, basisten Elsa Bergman, violinisterna Katt Hernandez och Terese Lien Evenstad, trumslagarna Cornelia Nilsson och Michala Østergaard-Nielsen – med flera.

Inte minst utmärker sig också en krets yngre musiker knutna till den lilla skivetiketten Haphazard, som representeras på festivalen med en helt egen kväll på Rönnells Antikvariat. Flera av dem är bröder och heter Agnas i efternamn. Trummisen Konrad, basisten Mauritz och gitarristen Kasper medverkar, liksom bland andra pianisten Johan Graden och trumpetaren Emil Strandberg. Hopklumpade och lite grovt taget känns de igen genom en preferens för cooljazz och vissa klassiska inslag.

På Rönnells tillkommer även ett mer experimentellt och poporienterat projekt lett av Graden och sångerskan Ellen Arkbro, plus ett ambient, minimalistiskt solonummer av Kasper Agnas. Rent bildligt påminner de mig om Austin High School Gang, som var en grupp unga, vita musiker från medelklassen i Chicago i början av 20-talet; bland dem Frank Teschemacher och bröderna Jimmy och Dick McPartland.

Vid sidan om de etablerade scenerna har för övrigt fler mindre ställen visat potential för mer kontinuerlig konsertverksamhet. Hotel Hellsten är ju på banan sedan länge. Även Rönnells har blivit att räkna med, om än för en lite mer invigd publik. Men till exempel Reimersholme Hotel och den kombinerade baren och gitarraffären Twang är nyare aktörer för jazzlivet i Stockholm, som mer eller mindre motsvarar publikrestriktionerna av helt naturliga skäl.

Bara några portar från Twang på Katarina Bangata huserar även utställningen IN HEAVEN med verk av målaren Jenny Svenberg Bunnel, som i sin tur inkorporerar flera konserter. Där ser jag vid olika tillfällen två fina duetter med välkända musiker: saxofonisten Lisen Rylander Löve och trummisen Anna Lund, samt saxofonisten Nils Berg och basisten Josef Kallerdahl. Den typen av korskonstnärliga evenemang kan också vara ett sätt att övervintra pandemin, för såväl artister som publik. På ett eller annat sätt måste vi i alla fall satsa framåt - för hur ska det annars gå? Det är som Winston Churchill svarade när han fick frågan om det inte var dags att skära ner på kulturen till förmån för försvaret: vad ska vi då ha att försvara?

Läs fler texter av Johannes Cornell och fler av DN:s kulturkommentarer

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: