John Carpenter – mannen som kan få ut maximal skräck ur varje dollar

16 maj 2019

Många har kära barndomsminnen av att ha blivit skrämda av en John Carpenterfilm. Ta ”Alla helgons blodiga natt” (1978), som praktiskt taget skapade slasherfilmgenren, eller dystopin ”Flykten från New York” (1981) – få kan få så mycket skräck och spänning ur en satsad dollar som effektiva John Carpenter.

På torsdagen gästade han den Amerikanska paviljongen i Cannes. Han berättade bland annat om hur det är när hans gamla filmer nu blir inspelade på nytt:

– Om filmbolaget äger rättigheterna till filmen gör jag ingenting. Om det är material jag skrivit sitter jag i min fåtölj och håller ut handen så här – han visar – och väntar på min check.

Publiken i den fullsatta lilla salen jublar. Carpenter frågades ut av Keith Simanton, redaktör filmdatabassajten IMDB. Carpenter är i Cannes därför att de franska kritikerna tilldelat honom Carrosse d’or-priset. Senaste åren har det gått till Martin Scorsese och Werner Herzog, säger Simonton.

– Det var ett stort misstag att jag fick det, jag blev antagligen förväxlad med någon, ler den 71-åriga Carpenter.

Han kommer in med baseballkepsen i handen. Man ser att hans tunna, grå hår slutar i en liten hästsvans. Han har perfekt gammal-anekdotberättarrasp i rösten.

Jamie Lee Curtis i ”Alla helgons blodiga natt”. Foto: svT

”Alla helgons blodiga natt”, där Jamie Lee Curtis blev jagad av en galning med kniv, började med ett förslag från en producent. Producenten hade en titel: ”Barnvaktsmorden”. Alla amerikanska tonåringar hade ju suttit barnvakt. Titeln ändrades men barnvaktsjakt blev det. Den fick jättepublik och eftersom den kostat så lite att spela in är filmen en av de mest lönsamma någonsin. 

Kurt Russell som Snake Plissken i ”Flykten från New York”. Foto: Moviestore Collection/REX

”Flykten från New York” inspirerades delvis av ”Death wish - våldets fiende nr. 1” (1974), där New York framställs som ett laglöst helvete. Carpenter hade skrivit huvudrollen, vildsinta hjälten Snake Plissken, med tanke på Clint Eastwood. Det blev Kurt Russell istället:

– Det blev så att Kurt spelade Clint Eastwood istället, så det löste sig fint.

Carpenter har jobbat flera gånger med Russell och talar varmt om honom, ”varje morgon, varje dag kan man lita på Kurt”.

Däremot har han inte samma ljusa bild av producenter. Det har mest rört sig om att de vill lägga sig i den slutliga utformningen av hans filmer, säger han. Vad det var för strider? Asch, de är sig lika, ”alltid ungefär samma gormande och skrikande och att man kallar varandra saker.”

I stället för att specificera berättar han sin favorithistoria om producenttypen: En producent, en manusförfattare och en regissör har gått vilse i öknen. De är fullkomligt uttorkade, på väg att dö. De kommer över en kulle och där, precis nedanför dem, vatten! Kristallklart, skimrande, underbart. De tar sig dit, regissören ska ta en första klunk...

– Då säger producenten ”Vänta, jag ska bara pissa i det först!”

Carpenter ångrar sig, eller låtsas ångra sig, genast:

– Nej, vad gräsligt, jag borde inte ha sagt det där!

”Starman” med Karen Allen och Jeff Bridges från 1984. Foto: ©Columbia Pictures/Courtesy Ever

Carpenter har regisserat 32 filmer enligt IMDb. Publiken får hjälpa honom att minnas, ”right right right right”, säger John Carpenter, den skådespelaren var det ju i den filmen. Simanton tycks särskilt förtjust i ”Starman” (1984), med Jeff Bridges som snäll besökare från rymden. En scen där Bridges återupplivar ett skjutet rådjur rörde Simanton:

– Jag tyckte att det påminde lite om ”E.T.” så jag var ”a little pissed”, lite förbannad, säger Carpenter, men det stod i manus så jag gjorde det.

Ur alla sina nästan fyra decennier av filmande kan han inte säga en särskild stund som varit extra lycklig:

– Varje gång jag kommer till en inspelning är jag lycklig. Jag insåg tidigt att det här är mitt liv, jag älskar det här, jag älskar att regissera, jag älskar när det är inspelning.

Salen är full av unga förhoppningsfulla filmare. De har det bra, med den billiga videotekniken, menar Carpenter.

– Jag fattar inte varför ni är här och sitter och lyssnar på mig, ut och filma!

Åjo. Han fattar nog.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: