Jonas Ebbesson: Så kan alla utnyttja sina rättigheter i kampen för klimatet

16 juni 2019

Klimataktivismen i alla tusentals demonstrationer runt om i världen visar inte bara ett enormt miljöengagemang. Den visar dessutom att det på många håll faktiskt är möjligt att fredligt, men högljutt, uttrycka sin oro och ilska över sakernas miljötillstånd och önskan om förändring. Demonstranternas frustration för att klimatomställningen går för långsamt och deras oro över konsekvenserna för kommande generationer går inte att ta miste på.

Demonstrationsfriheten har en central plats i varje modern demokrati. Vi vet från kampen mot slaveri och apartheid och för medborgerliga rättigheter, allmän rösträtt, jämställdhet och bättre arbetsförhållanden att demonstrationer är viktiga i samhällsförändringar. Nu ser vi det i engagemanget mot miljöförsämringar och klimatförändringar.

Men allmänhetens miljöengagemang syns inte bara i demonstrationer på gatorna. När privatpersoner och sammanslutningar deltar i beslutsprocesser, begär ut miljöinformation hos myndigheter, driver rättsprocesser och överklagar beslut eller skriver debattartiklar är det också en form av aktivism. På så sätt kan olika synpunkter, argument och intressen – ofta motstridiga – presenteras och beaktas innan beslut fattas, även om det inte medför ett veto för någon av deltagarna. Beslutsprocesser med brett deltagande leder i regel till bättre och mer legitima beslut, och den tillämpliga lagstiftningen får större genomslag, än om beslut tas utan insyn eller kritiskt deltagande.

Läs mer: Jonas Gren: Erkänns Preem, ni satsade på fel häst! 

Civilsamhällets deltagarrättigheter på miljöområdet har stärkts avsevärt i den internationella rättsutvecklingen under de senaste 25–30 åren. FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro, 1992, blev startskottet och förändringarna märks dels i globala och regionala miljöavtal, dels inom ramen för internationella konventioner för mänskliga rättigheter.

Till skillnad från de äldre globala miljöavtalen stödjer samtliga globala miljöavtal som ingåtts sedan Riokonferensen 1992 på något sätt idén att allmänheten ska delta i miljöbeslutsprocesser. Så anger till exempel Parisavtalet från 2015 att:

”Parterna ska samarbeta när de vidtar åtgärder, när så är lämpligt, för att förbättra utbildning, allmänhetens medvetenhet, deltagande och tillgång till information i frågor som gäller klimatförändringarna och inser vikten av dessa insatser när det gäller att stärka åtgärder enligt detta avtal.”

Det är kanske inte världens skarpaste formulering, men ändå. Det rättsliga stödet för deltaganderättigheter är betydligt starkare i regionala regelverk om miljöskydd och mänskliga rättigheter.

Ett sådant exempel är avtalet för Latinamerika och Karibien som undertecknades i Escazú, Costa Rica, 2018, och som syftar till att stärka allmänhetens rättigheter att delta i miljöprocesser och till att skydda miljöaktivister. Escazúavtalet, med dess tydliga kopplingar till miljöskydd, miljödemokrati, rättsstat och mänskliga rättigheter, är inspirerat av ett liknande, 20 år äldre, internationellt regelverk för Europa och delar av Asien.

Århuskonventionen från 1998, till vilken Sverige, är part, är det mest avancerade internationella regelverket för deltagarrättigheter på miljöområdet. Den formulerar rättigheter som rör tillgång till information, deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning. Dessutom kan privatpersoner och miljöorganisationer klaga till en särskild, oberoende granskningskommitté med jurister, som övervakar hur parterna efterlever konventionen. Enligt FN:s dåvarande generalsekreterare Kofi Annan var Århuskonventionen den mest ambitiösa FN-satsningen som gjorts för miljödemokrati.

Riokonferensen och Århuskonventionen har även inspirerat internationella tribunaler för mänskliga rättigheter att tolka gamla regelverk i nytt ljus och tillämpa dem på miljösituationer. Så har Europadomstolen tolkat konventionen om mänskliga rättigheter, som inte innehåller ett ord om miljö, så att rätten till respekt för privat- och familjeliv i dag även innebär en rätt att veta vilka miljörisker man utsätts för, rätt att få ta del av underlag och yttra sig i beslutsprocesser om komplexa miljöfrågor och rätt att få överklaga miljöbeslut. De mellanamerikanska och afrikanska konventionerna till skydd för mänskliga rättigheter har också tolkats till stöd för deltagarrättigheter på miljöområdet av de behöriga internationella domstolarna och kommissionerna.

Dessutom har FN:s Råd för mänskliga rättigheter under flera år haft en ”Särskild rapportör” med uppgift att utreda och utveckla kopplingen mellan miljöskydd och mänskliga rättigheter, och FN:s miljöprogram, UN Environment, har antagit riktlinjer för allmänhetens deltagande i miljöbeslutsprocesser.

Läs mer: Om Preem får tillstånd kan ju jag sluta sopsortera 

Rättsutvecklingen har stor betydelse för att stärka civilsamhällets insyn och möjligheter att påverka beslut som annars bara skulle involvera de berörda företagen och de myndigheter som utövar tillsyn (där sådana myndigheter finns) eller fattar beslut. Men utvecklingen är inte konstant, konsekvent eller symmetrisk och inte heller självklar eller utan motstånd.

Flera länder brister i efterlevnaden av sina internationella skyldigheter och för stora delar av Asien och Stilla havsområdet har någon motsvarande regional utveckling av internationell rätt inte ägt rum. På många platser i världen saknas möjligheter att demonstrera eller delta i beslutsprocesser för att skydda naturmiljö och mänsklig hälsa. I exempelvis Kina, Iran och Saudiarabien riskerar miljö- och människorättsaktivister att straffas av sina regeringar. Även i auktoritära demokratier går ledare hårt åt och trakasserar miljörörelser.

I exempelvis Kina, Iran och Saudiarabien riskerar miljö- och människorättsaktivister att straffas av sina regeringar. Även i auktoritära demokratier går ledare hårt åt och trakasserar miljörörelser.

Det finns också starka lobbygrupper som vill ändra lagar för att snabba på beslutsprocesserna och minska möjligheterna för privatpersoner och intresseorganisationer att engagera sig.

I vissa regioner är motståndet mot ”miljöförsvarare” och människorättsaktivister brutalt när markägare, paramilitära organisationer och privata aktörer tar lagen i egna händer. Aktivister och andra i till exempel i Latinamerika och Indien löper stor risk när de engagerar sig för att skydda miljön eller sina landytor mot plantager, tjuvjakt eller infrastrukturprojekt. Det kan vara en fråga om liv och död. Enligt brittiska Guardian (2/2 2018) mördades 2017 fyra miljöaktivister varje vecka runtom i världen.

Hur är det i Sverige? Dagen efter undertecknandet av Escazùavtalet uppmärksammade Guardian avtalets betydelse för att skydda miljöaktivister och förbättra medborganas deltagarrättigheter i en upplysande artikel. Svenska medier skrev däremot inte ett ord. De gjorde de inte heller när Århuskonventionen antogs, trots att den berörde Sverige och Europa, och bröt ny mark i internationell rätt. Kanske gör vår långtgående demonstrationsfrihet och våra deltagarrättigheter att vi inte bryr oss om den internationella utvecklingen. Svensk lagstiftning och rättspraxis har likväl fått ändras till följd av Århuskonventionen och det finns gott om exempel på hur människors och miljöorganisationers engagemang påverkat miljöbeslut.

I slutet av 1990-talet försökte Stockholms stad pressa igenom ett stort vägprojekt i strid mot det rättsliga skyddet av Nationalstadsparken. Detaljplanen för mångmiljardprojektet överklagades till länsstyrelsen och regeringen, som godkände planen. Högsta Förvaltningsdomstolen (då Regeringsrätten) satte dock stopp för planen eftersom den var olaglig. Vid den tiden kunde inte miljöorganisationer överklaga miljöbeslut, så hade det inte varit för ett envist och engagerat pensionärspar som bodde i det aktuella området (förvisso uppbackade av flera miljö- och kulturföreningar) och därför hade rätt att överklaga, hade vägen byggts i strid mot svensk lagstiftning.

Hade det inte varit för ett envist och engagerat pensionärspar hade vägen byggts i strid mot svensk lagstiftning.

Andra exempel är hur Naturskyddsföreningen genom överklagande lyckades förhindra avverkning av fjällnära skog vid Änokdeltat i Kvikkjokk, och hur privatpersoner och miljöorganisationer i rättsprocessen om kalkbrytning vid Ojnareskogen på Gotland bidrog till att tillstånd, efter flera år, inte beviljades. Det finns även möjlighet att medverka i och driva olika typer av klimatprocesser i Sverige, trots svårigheten att ställa utsläppskrav för just växthusgaser på de verksamheter som, i likhet med Preems stora oljeraffinaderi i Lysekil, ingår EU:s handelssystem med utsläppsrätter.

Vi har också dåliga svenska erfarenheter, som när Högsta förvaltningsdomstolen inte gav berörda markägare möjlighet till en korrekt rättslig prövning av besluten om Botniabanans dragning och miljöeffekter i inloppet till Umeå. Det ledde till att Sverige fälldes i Europadomstolen 2014. 

Aktivism och engagemang löser inte i sig miljöproblemen, och vi får inte blunda för att miljöpolitik och enskilda miljöbeslut kan medföra fördelningseffekter, där vissa gynnas och andra drabbas. Deltagarmöjligheterna utnyttjas ofta mer av dem som redan har inflytande än av andra samhällsgrupper, med risk för att miljö- och hälsoskadliga verksamheter placeras där befolkningen är tystare. Engagemang kan också vändas mot miljöskyddsåtgärder, som när delar av demonstranterna i ”Gula västarna” i Frankrike och ”Bensinupproret” i Sverige – rätt eller fel – anser att bränslepriserna är orättvisa. 

Eventuella fördelningsorättvisor löses dock inte genom att inskränka deltagarmöjligheterna eller yttrandefriheten. Bättre då att arbeta för ökad medvetenhet och för att ytterligare vidga deltagandet och nå de grupper som inte hörs. Då ökar förutsättningarna för bättre, rättvisare och mer legitima beslut, och för att nå miljö- och klimatmålen.

Skriv en kommentar

Jonas Ebbesson: Så kan alla utnyttja sina rättigheter i kampen för klimatet

16 juni 2019

Klimataktivismen i alla tusentals demonstrationer runt om i världen visar inte bara ett enormt miljöengagemang. Den visar dessutom att det på många håll faktiskt är möjligt att fredligt, men högljutt, uttrycka sin oro och ilska över sakernas miljötillstånd och önskan om förändring. Demonstranternas frustration för att klimatomställningen går för långsamt och deras oro över konsekvenserna för kommande generationer går inte att ta miste på.

Demonstrationsfriheten har en central plats i varje modern demokrati. Vi vet från kampen mot slaveri och apartheid och för medborgerliga rättigheter, allmän rösträtt, jämställdhet och bättre arbetsförhållanden att demonstrationer är viktiga i samhällsförändringar. Nu ser vi det i engagemanget mot miljöförsämringar och klimatförändringar.

Men allmänhetens miljöengagemang syns inte bara i demonstrationer på gatorna. När privatpersoner och sammanslutningar deltar i beslutsprocesser, begär ut miljöinformation hos myndigheter, driver rättsprocesser och överklagar beslut eller skriver debattartiklar är det också en form av aktivism. På så sätt kan olika synpunkter, argument och intressen – ofta motstridiga – presenteras och beaktas innan beslut fattas, även om det inte medför ett veto för någon av deltagarna. Beslutsprocesser med brett deltagande leder i regel till bättre och mer legitima beslut, och den tillämpliga lagstiftningen får större genomslag, än om beslut tas utan insyn eller kritiskt deltagande.

Läs mer: Jonas Gren: Erkänns Preem, ni satsade på fel häst! 

Civilsamhällets deltagarrättigheter på miljöområdet har stärkts avsevärt i den internationella rättsutvecklingen under de senaste 25–30 åren. FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro, 1992, blev startskottet och förändringarna märks dels i globala och regionala miljöavtal, dels inom ramen för internationella konventioner för mänskliga rättigheter.

Till skillnad från de äldre globala miljöavtalen stödjer samtliga globala miljöavtal som ingåtts sedan Riokonferensen 1992 på något sätt idén att allmänheten ska delta i miljöbeslutsprocesser. Så anger till exempel Parisavtalet från 2015 att:

”Parterna ska samarbeta när de vidtar åtgärder, när så är lämpligt, för att förbättra utbildning, allmänhetens medvetenhet, deltagande och tillgång till information i frågor som gäller klimatförändringarna och inser vikten av dessa insatser när det gäller att stärka åtgärder enligt detta avtal.”

Det är kanske inte världens skarpaste formulering, men ändå. Det rättsliga stödet för deltaganderättigheter är betydligt starkare i regionala regelverk om miljöskydd och mänskliga rättigheter.

Ett sådant exempel är avtalet för Latinamerika och Karibien som undertecknades i Escazú, Costa Rica, 2018, och som syftar till att stärka allmänhetens rättigheter att delta i miljöprocesser och till att skydda miljöaktivister. Escazúavtalet, med dess tydliga kopplingar till miljöskydd, miljödemokrati, rättsstat och mänskliga rättigheter, är inspirerat av ett liknande, 20 år äldre, internationellt regelverk för Europa och delar av Asien.

Århuskonventionen från 1998, till vilken Sverige, är part, är det mest avancerade internationella regelverket för deltagarrättigheter på miljöområdet. Den formulerar rättigheter som rör tillgång till information, deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning. Dessutom kan privatpersoner och miljöorganisationer klaga till en särskild, oberoende granskningskommitté med jurister, som övervakar hur parterna efterlever konventionen. Enligt FN:s dåvarande generalsekreterare Kofi Annan var Århuskonventionen den mest ambitiösa FN-satsningen som gjorts för miljödemokrati.

Riokonferensen och Århuskonventionen har även inspirerat internationella tribunaler för mänskliga rättigheter att tolka gamla regelverk i nytt ljus och tillämpa dem på miljösituationer. Så har Europadomstolen tolkat konventionen om mänskliga rättigheter, som inte innehåller ett ord om miljö, så att rätten till respekt för privat- och familjeliv i dag även innebär en rätt att veta vilka miljörisker man utsätts för, rätt att få ta del av underlag och yttra sig i beslutsprocesser om komplexa miljöfrågor och rätt att få överklaga miljöbeslut. De mellanamerikanska och afrikanska konventionerna till skydd för mänskliga rättigheter har också tolkats till stöd för deltagarrättigheter på miljöområdet av de behöriga internationella domstolarna och kommissionerna.

Dessutom har FN:s Råd för mänskliga rättigheter under flera år haft en ”Särskild rapportör” med uppgift att utreda och utveckla kopplingen mellan miljöskydd och mänskliga rättigheter, och FN:s miljöprogram, UN Environment, har antagit riktlinjer för allmänhetens deltagande i miljöbeslutsprocesser.

Läs mer: Om Preem får tillstånd kan ju jag sluta sopsortera 

Rättsutvecklingen har stor betydelse för att stärka civilsamhällets insyn och möjligheter att påverka beslut som annars bara skulle involvera de berörda företagen och de myndigheter som utövar tillsyn (där sådana myndigheter finns) eller fattar beslut. Men utvecklingen är inte konstant, konsekvent eller symmetrisk och inte heller självklar eller utan motstånd.

Flera länder brister i efterlevnaden av sina internationella skyldigheter och för stora delar av Asien och Stilla havsområdet har någon motsvarande regional utveckling av internationell rätt inte ägt rum. På många platser i världen saknas möjligheter att demonstrera eller delta i beslutsprocesser för att skydda naturmiljö och mänsklig hälsa. I exempelvis Kina, Iran och Saudiarabien riskerar miljö- och människorättsaktivister att straffas av sina regeringar. Även i auktoritära demokratier går ledare hårt åt och trakasserar miljörörelser.

I exempelvis Kina, Iran och Saudiarabien riskerar miljö- och människorättsaktivister att straffas av sina regeringar. Även i auktoritära demokratier går ledare hårt åt och trakasserar miljörörelser.

Det finns också starka lobbygrupper som vill ändra lagar för att snabba på beslutsprocesserna och minska möjligheterna för privatpersoner och intresseorganisationer att engagera sig.

I vissa regioner är motståndet mot ”miljöförsvarare” och människorättsaktivister brutalt när markägare, paramilitära organisationer och privata aktörer tar lagen i egna händer. Aktivister och andra i till exempel i Latinamerika och Indien löper stor risk när de engagerar sig för att skydda miljön eller sina landytor mot plantager, tjuvjakt eller infrastrukturprojekt. Det kan vara en fråga om liv och död. Enligt brittiska Guardian (2/2 2018) mördades 2017 fyra miljöaktivister varje vecka runtom i världen.

Hur är det i Sverige? Dagen efter undertecknandet av Escazùavtalet uppmärksammade Guardian avtalets betydelse för att skydda miljöaktivister och förbättra medborganas deltagarrättigheter i en upplysande artikel. Svenska medier skrev däremot inte ett ord. De gjorde de inte heller när Århuskonventionen antogs, trots att den berörde Sverige och Europa, och bröt ny mark i internationell rätt. Kanske gör vår långtgående demonstrationsfrihet och våra deltagarrättigheter att vi inte bryr oss om den internationella utvecklingen. Svensk lagstiftning och rättspraxis har likväl fått ändras till följd av Århuskonventionen och det finns gott om exempel på hur människors och miljöorganisationers engagemang påverkat miljöbeslut.

I slutet av 1990-talet försökte Stockholms stad pressa igenom ett stort vägprojekt i strid mot det rättsliga skyddet av Nationalstadsparken. Detaljplanen för mångmiljardprojektet överklagades till länsstyrelsen och regeringen, som godkände planen. Högsta Förvaltningsdomstolen (då Regeringsrätten) satte dock stopp för planen eftersom den var olaglig. Vid den tiden kunde inte miljöorganisationer överklaga miljöbeslut, så hade det inte varit för ett envist och engagerat pensionärspar som bodde i det aktuella området (förvisso uppbackade av flera miljö- och kulturföreningar) och därför hade rätt att överklaga, hade vägen byggts i strid mot svensk lagstiftning.

Hade det inte varit för ett envist och engagerat pensionärspar hade vägen byggts i strid mot svensk lagstiftning.

Andra exempel är hur Naturskyddsföreningen genom överklagande lyckades förhindra avverkning av fjällnära skog vid Änokdeltat i Kvikkjokk, och hur privatpersoner och miljöorganisationer i rättsprocessen om kalkbrytning vid Ojnareskogen på Gotland bidrog till att tillstånd, efter flera år, inte beviljades. Det finns även möjlighet att medverka i och driva olika typer av klimatprocesser i Sverige, trots svårigheten att ställa utsläppskrav för just växthusgaser på de verksamheter som, i likhet med Preems stora oljeraffinaderi i Lysekil, ingår EU:s handelssystem med utsläppsrätter.

Vi har också dåliga svenska erfarenheter, som när Högsta förvaltningsdomstolen inte gav berörda markägare möjlighet till en korrekt rättslig prövning av besluten om Botniabanans dragning och miljöeffekter i inloppet till Umeå. Det ledde till att Sverige fälldes i Europadomstolen 2014. 

Aktivism och engagemang löser inte i sig miljöproblemen, och vi får inte blunda för att miljöpolitik och enskilda miljöbeslut kan medföra fördelningseffekter, där vissa gynnas och andra drabbas. Deltagarmöjligheterna utnyttjas ofta mer av dem som redan har inflytande än av andra samhällsgrupper, med risk för att miljö- och hälsoskadliga verksamheter placeras där befolkningen är tystare. Engagemang kan också vändas mot miljöskyddsåtgärder, som när delar av demonstranterna i ”Gula västarna” i Frankrike och ”Bensinupproret” i Sverige – rätt eller fel – anser att bränslepriserna är orättvisa. 

Eventuella fördelningsorättvisor löses dock inte genom att inskränka deltagarmöjligheterna eller yttrandefriheten. Bättre då att arbeta för ökad medvetenhet och för att ytterligare vidga deltagandet och nå de grupper som inte hörs. Då ökar förutsättningarna för bättre, rättvisare och mer legitima beslut, och för att nå miljö- och klimatmålen.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: