Jonas Gren: Det spelar ingen roll om vi redan är dömda

21 oktober 2019

Klimatkampen är en humanism (DN 9/10). Nu står striden mellan optimister och pessimister (Godmorgon, världen, P1, 28/9). Men varför kämpa över huvud taget, när denna civilisation i slutänden ändå blir en gigantisk sophög (DN 25/9)? Och vem kan naivt tro på förändring, när världen styrs av farliga män, förblindade i sin jakt på territorier och olja (DN 17/9)?

Utifrån en artikel jag skrev om klimatdeterminism (DN 10/9), alltså detta att bestämma sig för en oundviklig utveckling för klimatet på jorden, har reaktionerna pekat i kompassens alla riktningar. 

Det sista som överger människan är associationsförmågan. 

Kanske ligger det i ämnets natur: framtiden och våra känslor inför den, men kanske också i en viss vaghet i mitt resonemang.

Ett förtydligande: Det problematiska med personer som tvärsäkert utropar att klimatförändringarna är omöjliga att göra något åt, är att de fuskar med naturvetenskapen. Det är inte klarlagt att en viss temperaturhöjning ofrånkomligt sätter igång en självgående uppvärmning av biosfären bortom kontroll. 

Vad vi vet är: ju mindre utsläpp, desto större sannolikhet för en bättre framtid. Farliga tipping-points, trösklar, i klimatsystemet finns. Som ett isfritt Arktis, vars mörka vatten suger åt sig mer solenergi. Och läckande metan, som smälts fram av värmen och skapar mer värme. Och metannivåerna stiger, utan att forskarna riktigt förstår varför

Kanske var det redan i går för sent? Poängen är att ingen vet. Så länge måste vi utgå ifrån att utsläppsminskningar är meningsfulla.

Att tjafsa om huruvida det är rätt eller fel att vara uppgiven är nog en pseudodebatt.

Jag är personligen gravt tveksam, för att inte säga uppgiven, när det kommer till att vända den fossilbränsleberoende skutan – eller snarare jättepråmen. Att inom överskådlig tid fasa ut de 62 Globen fyllda med fossilbränslen som varje dag eldas upp i världens bilar, kraftverk och andra maskiner är en gargantuansk, för att inte säga omöjlig, uppgift.

Det framstår likaledes svårt att stoppa de hundratals miljarder i fossilbränslesubventioner som regeringar runt om i världen årligen pumpar in i sina ekonomier i syftet att sälja mer olja, kol och gas. Många av nationerna är dessutom styrda av tungt fossilindustriella despoter/galningar/krigsivrare/antidemokrater, som i Saudi-Arabien, Ryssland, USA, Brasilien och Kina.

Och allt detta medan murar, stängsel och högerpopulister erövrar positivt gensvar hos väljare över hela jorden.

En framtid likt John Lanchesters roman ”The Wall” (2019) känns trovärdig. Berättelsen skildrar den flera meter tjocka och tiotals meter höga mur som i ett framtida Storbritannien omringar hela nationen. Syftet är att stänga ute det stigande havet och de på det stigande havet anländande ”Others”, det vill säga flyktingar. Varje ung britt tvingas till en tvåårig militär-mur-tjänst. Alla förband på muren som upplever ett lyckat inbrott från flyktingar straffas hårt. De förvisas, kastas ut i en jolle i det kalla vattnet på andra sidan.

John Lanchester målar upp en fiktion av det som Kristina Lindquist konstaterar: att klimatkampen är en humanism (DN 9/10). Vad manar denna humanism oss till? Att bedriva antifascism, och att spetsa analysen. Rädda klimatet, ett av de vanliga slagorden under klimatdemonstrationerna, är inte en handling. Klimat kommer alltid att finnas. Att rädda ett drägligt klimat, som det handlar om, är inte heller det en direkt handling. 

Att stänga av utsläppskranarna, är det som måste ske. Att kräva att politiken stoppar/minskar fossilbranschens och alla fossilintensiva industriers makt och möjligheter att släppa ut, är det som måste ske.

Häromdagen mötte jag en person högt uppsatt i näringslivet i Sverige. Vi pratade om det faktum att världens energiförsörjning fortfarande till 85 procent kommer från fossila bränslen. Jag uttryckte tvivel kring att fortsätta tillväxttåget och samtidigt ställa om. Den enda gången i modern tid som utsläppen minskat, var en liten dipp 2009 efter finanskraschen.

– Bevisbördan ligger, sade jag, hos er: tillväxtivrarna. Som det är i dag, är enda sättet att nå klimatmålen ekonomisk kollaps. 

– Jag håller med, sa hon, så kan vi inte ha det, och hon tillade: Jag tvivlar själv på om vi kommer att klara det här.

Detta är den jobbiga sanningen: Få, eller ingen, som på fullt allvar betraktar klimatfrågan tror att detta kommer att gå särskilt bra. Varje ny jordisk morgon förbereder sig världen på brännandet av 62 nya gas- kol och oljefyllda Globen. Utsläppen innebär att atmosfären tillsätts motsvarande energin hos fyra atombomber varje sekund

Det vetenskapen säger är inte att allt av nödvändighet kommer att gå åt helsike. Det den säger är att människor leker med ofattbara krafter. Kanske kommer utsläppsminskningar att vara omöjliga att genomdriva. Kanske är vi dömda. Klimathumanismen kräver dock att vi försöker. I spannet mellan halvdåligt och helvetet kan det visa sig spela roll vad människor gjorde.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: