Judith Hamann kombinerar mekaniskt och organiskt

13 december 2019

Den holländske slagverkaren Etienne Nillesen slår raka slag med en hand på en virveltrumma. Tempot är konstant men klangen varieras, först genom att klubban träffar trumskinnet på olika ställen, sedan genom att Nillesen lägger andra handen och snart också ett träblock på trumman. Fler attiraljer kommer till; han bland annat gnider skinnet med olika föremål, och avslutar sitt solo med att dra en stråke mot sidan av en cymbal placerad lite snett över trumman.

Andra trummisar har jobbat på liknande premisser. Amerikanen Leon Parkers uttalat minimalistiska förhållande till jazztrumspel resulterar ofta i att han bara använder en bastrumma, en virvel och en cymbal. Eller ta en landsman till Nillesen: den legendariske Han Bennink, som har gett konserter utan att ens röra slagverksinstrumenten han haft med sig på scenen. Riktigt så zenbuddistisk är inte Nillesen. I själva verket gör han väldigt mycket ljud med få medel, och sluter man ögonen är det lätt att föreställa sig helt andra källor än bara en virveltrumma.

Vad som också triggar fantasin är den gränszon mellan vad man kan uppleva som mekaniskt och organiskt. Det är för övrigt något som går igen hos den australiska cellisten Judith Hamann, som gör kvällens andra framträdande på Fylkingen. Stående med cellon på en extra lång stackelpinne skapar hon i det närmaste ett enda, utdraget läte i oavbruten förvandling på en skala mellan människa och ting.

Som så ofta när FRIM (Föreningen för fri improviserad musik) anordnar konserter rör det sig om musik som ibland tangerar ljudkonst, men som lika ofta bildar ett fullt logiskt alternativ till vedertagna musikgenrer. Samtidigt händer det att den aldrig så fria improvisationsmusiken upprepar sig så pass att den faktiskt motsvarar en genre i sig. När den svenskpalestinska duon Kalash/Küchen knyter ihop kvällen och säsongen med ett relativt typiskt stycke för träblåsinstrument och flygel är det inte per automatik mindre intressant. Men det kan kännas onödigt komplicerat.

Läs fler texter av Johannes Cornell och fler av DN:s konsertrecensioner 

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: